I tisdags hölls det sista mötet hos Stefansbröderna i Valla, som numera har sju medlemmar och en medelålder på 82 år. Den 31 januari anordnas den sista aktiviteten med "avskedssamkväm" i Valla församlingsgård.
– Många undrar varför vi ska sluta. Men det går inte att driva verksamhet på sju medlemmar, säger Bror Johansson, ordförande i föreningen sedan 1998.
1958 kom Stefansbrödernas föregångare kyrkbrödrakåren i gång. Bröderna fanns i många stift och församlingar och arbetade med diakoni, att hjälpa de fattiga, svaga och sjuka. Man hade exempelvis fadderbarn och samlade pengar via lotterier och auktioner.
1978 beslutade sig bröderna i Sköldinge och Valla för att lämna kyrkbrödrakåren och i stället bilda Stefansbröderna. Namnet kom från Stefanus, den förste kristna martyren, som i den första kristna församlingen delade ut mat till de fattiga.
Medlemsantalet i Stefansbröderna har gått upp och ned, men det var viktigt, säger Bror Johansson, att både präster och lekmän ingick. Från kyrkbrödrakåren övertog man ansvaret för fadderbarn i Ecuador och Etiopien. Att hjälpa församlingsborna till kyrkan var viktigt och man köpte en folkabuss, som hämtade folk till gudstjänsten. Insamlingar till Lutherhjälpen, besöksgrupper som besökte sjuka på Kullbergska och stöd till kyrkans unga och scoutrörelsen har varit andra viktiga delar av verksamheten. Bröderna var bärare på begravningar, ordnade soppkök under Valladagen, årliga bussresor på försommaren och sill- och potatislunch mitt i sommaren.
Den som varit med längst är Tore Dahlin, som gick med 1994. I många år körde han kyrkbussen och skötte också reparationer och skötsel av den.
– Vi har vänt oss till de svaga, till dem som inte själva kan komma ut, säger Bror Johansson, som gärna vill hylla brödernas fruar, som ställt upp mycket under åren.
– Utan fruarna hade vi aldrig klarat det. De har bakat och fixat massor.
Allra roligast under åren har resorna varit, säger bröderna.
En gång gick resan till Uppsala domkyrka, där det inte riktigt blev som planerat.
– Vi skulle ha guidning i Uppsala domkyrka och hade beställt guide. Men precis när guiden började prata satte kantorn i gång att öva. Vi hörde absolut ingenting, säger Bror Johansson.
– Vi fick titta oss omkring i stället, säger Sven Norén.