Det Benita Jonsson först trodde var en fasanhöna som rörde sig längs vägkanten visade sig vara en järpe.
Det var under onsdagseftermiddagen som Benita Jonsson såg något röra sig längs vägen. Det fick henne att stanna bilen och kliva ut.
– Jag trodde det var en fasanhöna. När jag kom hem och kollade i fågelböckerna kunde jag se på det röda ögonlocket att det var en järpe.
Det var rätt person som fick syn på den lilla skogshönan. Benita Jonsson, som till vardags arbetar på Kullbergska, har nämligen ett stort intresse för både djurriket och fotokonsten.
– Jag rör mig mycket i skogen och fotar. Det har varit fiskgjuse, älgar och rävungar bland annat. Jag har framkallat några bilder och fått höra från folk att de känner ett lugn av bilderna. Jag känner mig också lugn när jag är ute med min kamera, säger hon.
I framtiden hoppas Benita Jonsson få chansen att fotografera djurungar i det vilda. Samtidigt betonar hon vikten av att visa hänsyn när man fotar i naturen.
– Jag tycker det är viktigt att ha respekt för vilda djur och att inte inkräkta för mycket.
Didrik Vanhoenacker är jourhavande biolog på Naturhistoriska riksmuseet. Han berättar att järpen rör sig i barrmiljöer och gärna nära en bäck. Att få syn på en järpe och dessutom lyckas fota den är ingen enkel match.
– Järpen är en rätt kul fågel. Den har ett ganska speciellt läte som är mindre gapigt än andra fasanfåglar, något som påminner om kungsfågeln. Den är kanske inte så skygg men ändå svårsedd. Det är en erkänt lurig fågel, säger Vanhoenacker.