Flyglarm hörs dagligen i staden Pokrovsk dÀr Henrik Jörnvall och hans kollegor bor, en och en halv timme frÄn frontlinjen i östra Ukraina. De arbetar med verksamheter i Batjmut och Kostiantynivka som ligger Ànnu lÀngre österut.
ââI Batjmut Ă€r det ju beskjutning hela tiden. DĂ€r hör man ett muller konstant, men det Ă€r svĂ„rt att veta exakt var, sĂ€ger Henrik Jörnvall nĂ€r TT nĂ„r honom pĂ„ telefon efter att utegĂ„ngsförbudet har trĂ€tt i kraft för kvĂ€llen.
StÀderna ligger pÄ landsbygden dÀr mÀnniskors tillvaro var svÄr redan innan kriget började. Nu flyr mÄnga frÄn sina hemorter. Det gÀller Àven vÄrdpersonal, vilket gör det svÄrare att bygga upp vÄrden eftersom den mÄste utgÄ frÄn ukrainsk personal som sedan tidigare har haft en vÀl fungerande verksamhet, sÀger Henrik Jörnvall. Han Àr pÄ plats för LÀkare utan grÀnser (MSF), men Àr till vardags anestesiolog och överlÀkare pÄ Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
ââDen fungerande verksamheten störs nu av sönderslagna leveranskedjor och dessutom av personalproblemen, och de har ett skadepanorama som de inte Ă€r vana vid. DĂ€r kan vi hjĂ€lpa till med utbildning i hur man ger snabb behandling till mĂ„nga samtidigt, sĂ€ger han till TT.
"Famlar i mörkret"
Ukraina var före kriget ett förhÄllandevis vÀlfungerande land med all infrastruktur pÄ plats.
ââDet gör att vi inte bara kan stövla in och lösa problemet för det blir vĂ€ldigt fel. De famlar lite grann i mörkret kring vad de ska göra och det Ă€r utmaningar pĂ„ alla hĂ„ll. Men de Ă€r otroligt stolta över sitt land och vĂ€lkomnande. Det Ă€r en Ă€ra att jobba hĂ€r, sĂ€ger Henrik Jörnvall.
Skillnaden Àr stor jÀmfört med LÀkare utan grÀnsers projekt pÄ mÄnga andra hÄll. Organisationen arbetar varje Är i över 70 lÀnder, i en verksamhet som hela tiden förÀndras och flyttas utefter behoven.
ââI andra krig kommer vi till ett stĂ€lle och sĂ€tter upp allting frĂ„n början. Det gör vi ju inte hĂ€r, vi har en fungerande sjukvĂ„rd som kompliceras av att fler och fler lĂ€mnar. De har mindre och mindre utrustning och dessutom flyttar sig fronten, sĂ„ det Ă€r extremt komplext att följa med i allt det hĂ€r.
Ambulanser och blodbank
Han arbetar under sina fyra veckor pÄ plats frÀmst med traumavÄrd och sjukhus i öst, delvis genom att se till att det ska finnas utrustning och transportmöjligheter pÄ plats. Ganska tidigt fanns fyra ambulanser och nu sju, som kan Äka till och frÄn de absoluta frontlinjerna eller de sjukhus som finns dÀr, och hela vÀgen till sjukhus i den betydligt större staden Dnipro. Snart ska det finnas Ätta ambulanser. Dessutom pÄgÄr arbete för att upprÀtta en blodbank.
Att lĂ€mna Sverige och bege till sig ett land i krig Ă€r för mĂ„nga inte ett sjĂ€lvklart val, men Henrik Jörnvall tror att mĂ„nga hemma kĂ€nner att de inte kan göra nĂ„got â eller inte vet vad eller hur de ska kunna göra en insats.
ââDet Ă€r ett ickeproblem för mig, för jag Ă€r hĂ€r och kan faktiskt göra nĂ„gonting, sĂ„ pĂ„ det sĂ€ttet mĂ„r jag bĂ€ttre. Och sedan likadant nĂ€r jag kommer hem. DĂ„ inser jag att vi bor i den bĂ€sta av vĂ€rldar och vi har det otroligt bra. SĂ„ personligen tycker jag varken att det Ă€r ett problem att Ă„ka hit eller att Ă„ka hem.