Fem hinder för Merkels tänkte efterträdare

Vill väljarna ha honom?

Bara några timmar efter att Armin Laschet fått grönt ljus av sin bayerske kollega Markus Söder att fronta den kristdemokratiska unionen i valet fick CDU-ledaren en duktig kalldusch.

Tisdagens opinionsundersökning (RTL/NTV-Trendbarometer) visade att bara 21 procent av tyskarna tänkte lägga sin röst på CDU/CSU – en närmast ofattbart dålig siffra för blocket som dominerat tysk politik under större delen av efterkrigstiden. Redan valresultatet 2017, 33 procent, sågs som en katastrof.

Andra mätningar ger en något ljusare bild för den kristdemokratiska unionen, men kräftgången sedan Laschet valdes till CDU-ledare i januari är tydlig och de flesta placerar CDU/CSU en bra bit under 30-procentstrecket.

Som Angela Merkel uttryckte det i en intervju i mars: Att unionen får tillsätta kanslerposten är knappast någon självklarhet år 2021. Den verkligheten behöver Laschet nu förhålla sig till.

Har han auktoritet nog?

Kristdemokraternas "schlammschlacht" – gyttjebrottning – om kanslerkandidaturen har blottat djupa sprickor såväl mellan CDU och bayerska CSU som inom CDU.

Laschets läger gick segrande ur drabbningen, men den nytillträdde CDU-ledarens auktoritet är starkt undergrävd. Betydande delar av CDU:s förbundsdagsgrupp och nära en fjärdedel av partistyrelsen hade hellre sett att den mer populäre Söder tog på sig ledartröjan inför valet i september. Nu måste Laschet sluta leden och visa prov på de diplomatiska färdigheter han ofta tillskrivs.

Söder lämnade över kandidaturen med orden: "Tärningen är kastad". Tidningen Spectator påminner om att dessa ursprungligen uttalades av den romerske kejsaren Caesar då han korsade floden Rubicon och startade ett inbördeskrig. Vad fältherren från Franken har i kikarsiktet återstår att se.

Vad vill han i utrikespolitiken?

Som delstatspolitiker i Nordrhein-Westfalen med 18 miljoner invånare har Laschet visserligen haft en viktig roll, inte minst sedan han 2017 valdes till ministerpresident. Hans åsikter i utrikespolitiken har dock inte stått i fokus.

Nu har tidigare uttalanden börjat bubbla upp till ytan, bland annat ett från augusti 2014, då han anklagade USA:s dåvarande utrikesminister John Kerry för att ha stöttat IS och Nusrafronten mot den syriske diktatorn Bashar al-Assad.

Laschet har också i flera år anklagats för undfallenhet mot Ryssland. Kort efter annekteringen av Krim 2014 konstaterade han att den visserligen stred mot folkrätten, men att man också måste sätta sig in i ryssarnas syn på saken. Laschet beklagade också den "anti-Putin-populism" som han ansåg rådde i Tyskland.

Kan han ta klimatstriden med De gröna?

Klimatet betraktas av många som den stora framtidsfrågan. I ljuset av miljöpartiet De grönas framgångar måste Laschet stärka sin egen profil på området.

I en debatt i januari sade Laschet att "ett stålverk i Duisburg är ett bidrag till det globala klimatet" och varnade för att tyska industrier skulle flytta till Kina om hårda villkor på hemmaplan försämrar konkurrenskraften.

Det är en tydlig signal om att Laschet inte kommer att införa några alltför långtgående klimatregleringar, av hänsyn till näringslivet. Desto tråkigare för CDU-ledaren att tyska chefer ändå tycks föredra såväl De grönas Annalena Baerbock som liberala 10-procentspartiet FDP:s Christian Lindner som nästa kansler, att döma av en undersökning gjord av tidningen Wirtschaftswoche.

Varför velar han om coronahanteringen?

Laschet har flera gånger svängt i coronapolitiken. Efter att ha blivit näpst av Merkel för den enligt henne slappa hanteringen av pandemin i Nordrhein-Westfalen slog han först tillbaka, för att senare ändra sig och förespråka en lockdown till dess att fler blivit vaccinerade.

De många olika buden har fått Laschet att framstå som en velpelle. Ett skämtsamt collage med titeln "Kasta tärning med Armin", där folk uppmanas ta fram en egen pandemiplan enligt "Laschet-principen", spreds med muntra kommentarer i sociala medier.

Nu måste CDU-ledaren visa handlingskraft, utan att stöta bort de många tyskar som ser med oro på att regeringen roffar åt sig allt större befogenheter på smittskyddsområdet.