99 mössor senare på Ljustadalens anstalt

Mitt emot ett villaområde utanför Sundsvall ligger en oansenlig mexitegellänga, som lika gärna kunnat vara ett ålderdomshem eller en förskola. Men Ljustadalen är en anstalt och bakom dess fasader avtjänar kvinnor från alla samhällsklasser sina straff. De har gjort sig skyldiga till brott som rattfylleri, skattefusk och misshandel. Här äter, sover och jobbar de under samma tak.

En av dem är 52-åriga Anki Persson från Julita. 2013 dömdes hon till två års fängelse för grov trolöshet mot huvudman. Bakom de 5,1 miljoner kronor hon tog från sina arbetsgivare fanns ett skenande spelmissbruk.

– Hade jag inte haft den starka livsvilja jag ändå har hade jag varit död nu. Som dömd spelmissbrukare har du inget människovärde utan är värre än hundskit under skorna. Har man varit med om en sådan här resa tror man inte till slut att det finns något gott för en, säger hon stillsamt.

Vi träffar Anki Persson för att följa henne under hennes första obevakade permission sedan hon kom till anstalten i oktober. Åtta timmar i frihet är både lockande och skrämmande.

– Jag vet flera som kommit tillbaka storgråtande från permission. På anstalten känner man sig inte som en del av samhället eftersom det vardagliga tas ifrån en.

Hon är redan från start tydlig med att hon inte vill att någon ska tycka synd om henne.

– Jag skäms för vad jag har gjort, men inte för att jag sitter i fängelse. Jag vill berätta om spelmissbruk, hur det kan drabba vem som helst och hur vidrigt det är att hamna i det här.

Det var under 2009 allt började gå utför. Anki Persson arbetade som ekonom på landsbygdsutvecklingsföreningarna Leader gränslandet och Leader kustlinjen. Uppgiften var krävande och för att döva stressen och känslan av otillräcklighet blev spelandet ett sätt att koppla av.

Snöbollen var i rullning och insatserna på spelbolagens internetsajter blev allt högre. Efter att ha spelat bort hela månadslönen gjorde hon det första av 200 uttag mellan föreningarnas konto och sitt eget för att kunna betala räkningarna.

Under två och ett halvt år levde hon ett dubbelliv och mådde allt sämre. Helt absorberad av spelbegäret tappade hon kontrollen.

– Jag spelade för att döva min ångest, men ju längre tiden gick blev ångesten större av spelandet. Jag kräktes varje dag, var fruktansvärt rädd och jag ville berätta tidigare men skämdes så hemskt att det inte gick.

När externrevisionen upptäckte att det fattades pengar sprack bubblan. Hon erkände för chefen och gick samma dag till polisen för att anmäla sig själv.

– Jag hamnade i chock, men kände att "tack gode Gud att det är över, nu slipper jag det här".

Den sammanräknade slutnotan visade att hon förskingrat och spelat bort 5,1 miljoner kronor.

– Det var aldrig min avsikt att det skulle bli så här. Jag har haft jättesvårt att inse vad jag har gjort. Det är ännu svårare att acceptera det och jag är inte framme än. Det som är allra värst är alla människor som jag har sårat och gjort illa.

Redan från dagen då hennes brott upptäcktes har hon försökt få hjälp mot missbruket, men huggit i sten gång efter annan. När hon ringde till Sluta spela-linjen fick hon veta att kommunen inte hade avtal med något behandlingshem och hänvisades till psykakuten.

– Samhällets syn på oss är förfärlig. Man är värre än hundskit under skorna och har inget människovärde kvar.

Anki Persson hyser lite hopp om att bli mött av förståelse som spelmissbrukare, allra minst inom psykiatrin. Upprepade gånger har hon fått veta att hon inte hör hemma där, trots att undersökningar visar att 80 procent av de spelberoende någon gång försöker ta sitt liv.

– Jag har hittills inte mött en enda människa som förstått vad jag pratat om, förutom när jag sökte mig till Kolmårdens behandlingshem för utredning. Jag tänker ofta att det hade varit enklare om jag i stället varit beroende av alkohol eller narkotika.

Anki Persson hör till de två procent av spelmissbrukarna som är patologiska – har ett sjukligt beroende. Hon kommer aldrig att bli kvitt beroendet. För att lätta på rastlösheten och ångesten stickar hon i stället. 99 mössor har det hittills blivit.

– Jag bär på ett stort svart slukhål inom mig. Jag kommer aldrig att kunna fylla det, men jag måste hitta stoppknappen och ett sätt att leva vidare.

Fem dagar i veckan har hon kökstjänst på anstalten och lagar mat till sina medsystrar. För det får hon 13 kronor i timmen som går till att bekosta bland annat hygienprodukter och telefonkort.

Hon säger stillsamt att för att orka behöver hon det stöd och den stöttning hon får av de andra intagna på anstalten.

– Det här är mitt hem nu och vi lyfter varandra och avdramatiserar det hemska. Man blir som en familj, men man litar inte på någon. Jag har mött många trasiga människor på insidan och har själv blivit en ödmjukare människa under resans gång.

En ljuspunkt är vykorten från hennes övervakare inom frivården, Karin, som själv vet hur det är att sitta i fängelse.

– Hennes vänskap och att bli bemött med värme betyder oerhört mycket. Att någon vill vara min vän trots det jag har gjort.

Sex och en halv månad av den två år långa fängelsedomen är avtjänad. Om tio månader kan hon bli villkorligt frigiven, men hennes förhoppning är att få avsluta straffet på ett behandlingshem med start i höst.

– Jag är ju inte rehabiliterad för fem öre trots att fångvårdens slogan lyder Sämre in, bättre ut. För att det ska bli verklighet behöver jag få vård.

Den dag hon lämnar anstalten har hon ett återbetalningskrav på fyra miljoner kronor hängande över sig.

– Mitt liv framöver kommer inte vara någon dans på rosor. Men självklart vill jag göra rätt för mig så långt det är möjligt.

Tankarna kring livet efter Ljustadalen är många. Hon vill starta en förening som kan skicka brev till dem som sitter ensamma på anstalter runt om i Sverige utan någon som hör av sig eller hälsar på.

– Det betyder allt att känna att någon faktiskt orkar anstränga sig och höra av sig när man sitter inne.

Att föreläsa om spelmissbruk och erbjuda sina tjänster inom frivården är också något hon vill göra.

– Jag känner att jag vill betala tillbaka till samhället. Det har varit en lång resa och än är den inte slut. Jag måste hitta en mening med det här och ge tillbaka genom att hjälpa andra.