Stålkvinna med klippanischer blev hela stans "Kultur-Irma"

Hon var en person med ruter i, en kvinna av folket som blev stans kulturpersonlighet nummer ett. Somliga minns henne med skräckblandad förtjusning, andra för hennes envetna engagemang i kultur- och föreningslivet. På Internationella kvinnodagen riktar vi fokus mot Irma Andersson.

8 mars 2019 00:03

En sensommardag 1961 öppnade en ung kvinna dörren till Katrineholms nya stadsbibliotek i hörnet Djulögatan/Drottninggatan. Hon hade precis slutat som telefonist vid Kungliga telegrafverket. Nu skulle hon börja en ny anställning: som skrivbiträde i biblioteket. När hon steg in kunde hon inte föreställa sig att denna dag var den första i ett långt yrkesliv i kulturens tjänst.

Där inne var knäpptyst och stilla. Över bokbandens blå och röda ryggar härskade KG Wall, stadsbibliotekarie. Skrivbiträdet vågade knappt tilltala den respektingivande bibliofilen.

Det var enklare att socialisera med Walls biblioteksbiträde, en lite kantig medelålders kvinna med kisande, små ögon. Hon rörde sig hemtamt mellan bokhyllorna i rekorderligt fotriktiga tantskor och fick skrivbiträdet att känna sig välkommen.

– En av de första sakerna jag frågade efter var om det fanns någon fackförening jag kunde gå med i som nyanställd. Då blev jag Irmas gunstling direkt!

Irma var Irma Andersson, med tiden omnämnd som ”Kultur-Irma” och postumt kallad ”Katrineholms kulturpersonlighet nummer 1”. Skrivbiträdet, då 24 år, var Siv Falk; blivande kultursekreterare och pådrivande eldsjäl i nästa generations kommunala kulturliv. Ibland skulle hon bli kallad ”Lill-Irma”. Det hade hon inget emot.

– Irma blev ju något av en mentor för mig och tog väl hand om mig då när jag började på biblioteket.

Att de så snart fann varandra bland bokhyllorna hade förstås flera anledningar. Slumpen, givetvis. Personkemin, antagligen. Trots alla sina olikheter hade de också flera gemensamma nämnare. Båda var kvinnor av folket. Båda kom från den östgötska landsbygden. Båda var kvinnor i en tid då männen fortfarande ville diktera villkoren för kvinnors yrkesarbete, lön och sociala rättigheter.

Irma Andersson växte upp i en arbetarfamilj som kom till Katrineholm när Irma var sex. Efter folkskoleåren med slutbetyg från Södra skolan skulle hon ut i arbete. Det var då hon kom i kontakt med föreningslivet. Ett envetet engagemang tog sin början i alla de frågor hon brann för: arbetarrörelsen, internationell fred och solidaritet, kvinnors rättigheter – och de mindre bemedlades lika rätt till kultur.

Hon gick tidigt med i Verdandis ungdomsloge och förblev helnykterist livet ut. Hon gick med i SSU och Socialdemokratiska kvinnoklubben.

– Hon hörde till den gamla socialdemokratiska stammen som satte kulturens betydelse för folkbildning högt; inte finkulturen utan litteratur, musik och konst som vanligt folk kunde tillägna sig.

Irmas väg till arbetet i biblioteket är okänd för Siv Falk. Möjligen var det genom hennes engagemang i Arbetarnas bildningsförbund.

– Hon lär ha varit med och grundat ABF-biblioteket som sedan gick upp i Folkbiblioteket.

Under 40 år hade Irma sin arbetsplats i biblioteket, som tidigare låg i hörnet Djulögatan/Hantverkargatan i byggnaden som därefter blev Konsthuset. Äldre katrineholmare torde ännu minnas henne – kanske med skräckblandad förtjusning. Hon hade en stundtals barsk pondus och såg noga till att barnen inte lånade för många böcker med sig hem.

Samtidigt var hon en i grunden vänlig människa, minns Siv Falk. Hon har i olika publika sammanhang genom åren berättat varmt och roande om sin forna kollega, arbetskamrat och mentor. Men trots att de arbetade tillsammans i så många år, vet Siv mycket lite om människan bakom "Kultur-Irma”. Privata blev de aldrig med varandra.

– Hon pratade aldrig om sig själv så som många kvinnor brukar göra, om sina känslor, sina krämpor och sådant. Hon hade en sådan integritet att det blev stopp innan man ens ställt frågan.

Två år före andra världskrigets utbrott födde Irma två tvillingsöner – utom äktenskapet. Det tisslades det om genom åren. Men omständigheterna kring kärlekshistorien och varför Irma lämnades ensam att föda barnen har aldrig blivit allmängods.

– Men det var inte lätt för henne. Jag vet att hon hade det tufft.

Det är ingen vågad gissning att hon hämtade mycket av sin livskraft i föreningsarbetet och passionen för konst och kultur. Under sin levnad hade hon ett stort antal förtroendeposter. Förutom i de politiska föreningarna var hon aktiv i bland annat hembygdsföreningen, teaterföreningen och FN-föreningen.

Lönearbete och ideellt engagemang flöt under åren samman i en strid ström av aktiviteter. När Irma inte jobbade i biblioteket eller arrangerade konstutställningar, fixade hon teaterbesök för barn, höll kvinnomöten i hemmet, bokade föreläsare till föreningsevenemang, arrangerade bussresor för kvinnogrupper, sålde Unicef-vykort inne på Domus – listan kan göras lång.

– Hon hade ett uttryck hon ofta använde: ”Jag gör så gott jag kan”. Det levde hon efter.

Som internationalist var Irma mycket engagerad i freds- och rättvisefrågor. Hon företog flera utlandsresor, privat och genom sitt föreningsengagemang, till länder i Europa, Afrika, Asien och Sydamerika. Kameran var alltid med.

Hur hon klarade sig utomlands med sina begränsade språkkunskaper är något av en gåta.

– Benny Gezelius berättade efter en resa med FN-föreningen till Mexiko att han vid ett tillfälle befann sig i en prunkande trädgård när en massa människor från olika länder plötsligt flockades runt Irma. Där stod hon och gestikulerade och pratade på svenska uppblandad med de få ord hon kunde på tyska och engelska.

Men det var så hon var, beskriver Siv. Hade Irma bestämt sig för något, genomförde hon det. Ingen kunde hindra henne.

– Hon var en kvinna med klippanischer, ett ord hon själv använde.

Ordet är östgötska för ”någon med lite tag i”.

Att Irma så kraftfullt engagerade sig i kvinnofrågor var en följd av hennes egna erfarenheter, tror Siv. Som lågutbildad, ensamstående mamma fick hon ingenting gratis.

– Hon var vad som förr kallades kvinnosakskvinna. Det är nog en viss skillnad mot att vara feminist i dag. På den tiden fick man verkligen tala om varför det var viktigt att föra fram kvinnornas sak, för att de skulle klara sig ekonomiskt, kunna gå med i facket, få bättre lönevillkor. Särskilt suffragettig var hon inte.

– Men hon var heller ingen ärtig böna, precis. Så hon fick inga fördelar den vägen.

År 1951 tog den politiskt skolade Irma plats i Katrineholms stadsfullmäktige för Socialdemokraterna. 20 år senare valdes hon till ordförande i kulturnämnden, ett uppdrag hon hade i mer än ett decennium. Politiken var mansdominerad och Irma visste om det. "Nu ska jag gå på ett möte och representera mitt kön!", kunde hon kavat säga.

Självsäker? Lite kaxig? Jovisst. Och inte alla gillade henne.

– Hon var aldrig rädd för det som var svårt och stort. Men hon hade bristande kunskaper i vissa fall och det är inte alla som tolererar. Kulturlivet kan vara snobbigt. Det vet jag av egen erfarenhet. Många fnös åt henne. Då blev jag förbannad.

I sin politiska roll fortsatte Irma Andersson idogt att bana väg för gräsrotskulturen och kulturarbetarna i det offentliga rummet.

– Hennes största gärning var tveklöst hur hon involverade föreningslivet i kulturlivet. Det är en mycket viktig del av vår demokrati, men tyvärr något vi håller på att glömma bort.

När biblioteksdelen av nybyggda Kulturhuset Ängeln stod klar 1988 hade Irma Andersson gått i pension och lämnat politiken. Hon avtackades med ett porträtt målat av Sven Hellqvist, en av de många konstnärer hon hjälpt till att lyfta fram. Irma var fortfarande aktad som stans kulturpersonlighet nummer 1 och en självklar gäst när Ängeln invigdes av kommunalrådet Göran Persson och författaren Kerstin Ekman i mars 1989.

Då hade Irmas hälsa börjat svikta. En fredag i september samma år somnade hon in i sitt hem. Hon hade då nyligen fyllt 75. En kulturens, föreningslivets och arbetarrörelsens eldsjäl var borta. Men avtrycken hon satte under sin livstid finns där ännu – särskilt hos dem som liksom Siv Falk inspirerades av henne.

– När jag kom till Katrineholm från lilla Kalbo hade jag inte något stort självförtroende. Men Irma hade en sådan frejdighet och gjorde det närmast till ett ideal att tro på sig själv. Jag blev en annan människa av hennes kraft och styrka – och hennes sätt att säga ”Jag gör så gott jag kan”. Det har jag lärt mig mycket av.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Henrik Wising

Ämnen du kan följa