Elin Dolk visar upp armbandet som ett av barnen hade på sjukhuset. Då var prematurstorleken 38 för stort och blöjorna fick vikas på ett speciellt sätt för att passa.
Nog för att tvillingar ofta föds tidigare än beräknat, men när Daniel Bock fick samtalet om att han måste skynda sig till Mälarsjukhuset den 3 mars, då hans sambo Elin Dolk var gravid i vecka 30, trodde de båda att det skulle dröja länge innan de skulle få träffa sina efterlängtade barn. En orolig bilfärd från Nyköping till Eskilstuna senare skyndade han till förlossningsavdelningen där personal mötte och styrde om honom till neonatalavdelningen samtidigt som de förklarade att barnen hade fötts med kejsarsnitt ungefär trettiofem minuter tidigare. Livlösa.
– När jag kom in i salen var det nästan 15 personer där inne som arbetade för fullt. Matteo låg i en kuvös och bredvid stod det ytterligare en, som var tom, minns Daniel Bock.
Han har svårt att sätta ord på tankarna som hann fara genom huvudet samtidigt som han upplevde att allt stannade upp. Men kort därefter kom sjukvårdspersonal in med hans dotter, Nova. Hon vägde 1376 gram och hennes bror vägde 1452. När Daniel mötte dem för första gången skulle det dröja ytterligare tre-fyra timmar innan Elin Dolk kunde ansluta till sin familj.
– De sa inte så mycket om hur hon mådde, bara att hon mådde bra efter omständigheterna precis som barnen, och att hon låg på uppvaket, minns Daniel.
Elins dag hade börjat som så många andra tisdagar. Hon jobbade halvtid och hade tillbringat förmiddagen i stallet, där hon hjälpte sin syster Lina Dolk, som är framgångsrik inom dressyr.
– Det var fullt ös, men jag minns att jag mådde bra. Jag kände mig smidig och pigg när hjälpte till att linda hästar och så. Klockan 12 började jag mitt pass på Unilabs provtagning på Mälarsjukhuset.
Väl där kände hon sig yr och antog att det var hennes tidigare graviditetsproblem med högt blodtryck som stökade. Efter att ha messat Daniel gick hon till specialistmödravården som ligger vägg i vägg med hennes arbetsplats. Där blev hon ombedd att också lämna ett urinprov.
– Inne på toaletten var det som en ballong som sprack. Det kom blod, jättejättemycket blod.
Utanför väntade personalen som hade förstått att något var fel och snart låg hon på en bår som skyndades genom sjukhuset. Moderkakan, som ska ge syre och näring åt bebisarna i magen, hade lossnat och kampen mot klockan var ett faktum.
– Om det här hade hänt när jag stod på sjukhusets parkering så hade det nog inte gått att rädda barnen, har de sagt, berättar Elin som bor i Sparreholm och har drygt fyra mil till sjukhuset hemifrån.
Nova och Matteo vägde 1376 gram och 1452 gram när de föddes i vecka 30. Nu är de ett halvår gamla och väger in på sammanlagt 15 kilo.
Efter sövning och akut kejsarsnitt föddes barnen, och sex och en halv respektive åtta minuter in i livet tog de sina första andetag på egen hand. Elin minns hur hon vaknade till efter operationen, frågade om barnen levde, fick svävande svar tillbaka, och somnade om igen.
Det var fullbelagt på intensivvårdsavdelningen så familjen placerades i ett mindre rum intill. När Elin rullades upp efter operationen fick hon inte plats, utan fick ligga utanför för att kunna se barnen samtidigt som uppskattningsvis 15 personer arbetade för fullt med dem.
– Ändå tror jag inte att jag förstod hur dåliga de var. Det kom över mig dag tre, när vi fick hålla i dem för första gången, säger Elin och får medhåll av Daniel:
– Det gick knappt att hålla i dem, det var som att hålla i en maskin.
Då hade man också upptäckt att syrebristen lett till flera hjärnblödningar, en på Matteo och två hos Nova. Men senare röntgenundersökningar har gett svar som lugnat föräldrarna. Nova hade dessutom en tuff första tid på grund av en infektion och återkommande andningsdippar. Men sedan familjen fick flytta hem, då barnen var fem veckor gamla, har de känt sig relativt trygga.
– Personalen sa det, att de skulle aldrig släppa hem oss om de inte kände att det var rätt, säger Elin som litade på dem.
Och väl hemma infann sig tystnad och ett lugn. Inga fler sladdar och maskiner. De fortsätter med regelbundna kontroller på sjukhuset och tvillingarna klassas som högriskbarn under lång tid framöver, men har checkat av alla de utvecklingssteg som man kunnat förvänta sig. Lagom till sin halvårsdag vägde de tillsammans 15 kilo.
Det är med tacksamhet de talar om upplevelsen, vården och slumpen som gjorde att de var på rätt tid vid rätt tillfälle. De ser fram emot att låta tiden rulla för att få uppleva fler milstolpar för barnen.
– De är våra små stjärnor! säger Elin.