I slutet av januari sätter Steffi Wörmann, 29 år, sin tilltro till motorcykeln samt den egna förmågan då hon tillsammans med två kollegor deltar i välgörenhetsrallyt Budapest-Bamako.

– Det är galet, men det galna är lite min grej, säger hon och skrattar.

Steffi Wörmann är sjuksköterska och jobbar på beroendeakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två kollegor, läkarna Istvan Szabo och Lorand Fekte kläckte idén om välgörenhetsrallyt och Malmköpingsbon var inte nödbedd. Alla tre är erfarna mc-entusiaster och lockas av äventyret den nätta sträckan på dryga 800 mil erbjuder.

Artikelbild

| Steffi Wörmann är väl förberedd, såväl psykiskt som fysiskt. "Jag vill utmana mig själv och se hur mycket jag klarar av".

– Jag vill utmana mig själv och se hur mycket jag klarar av. Jag har tidigare rest själv genom Mexiko och Filippinerna men detta blir påfrestande. Vi kommer att köra 20 till 50 mil per dag under dåliga förhållanden. 

Budapest-Bamako är ett av världens största rallyn för amatörer. Under 17 dagar ska deltagarna, som utgår från Budapest, ta sig via Frankrike, Spanien, Marocko och Senegal till slutdestinationen Freetown i Sierra Leone. Steffi Wörmann och hennes kollegor deltar i kategorin "touring" där banan beskrivs som utmanande men genomförbar för "vanliga" människor. Arrangörens lista på faror är lång och innehåller risk för kidnappning och uttorkning i öknen. Steffi Wörmann vet vad hon ger sin in på.

– Jag tänker mest på kvinnosynen i länderna. Man är ju van vid att ha mycket frihet som kvinna. Men jag är inte ensam, vi kör i grupp och mina kollegor är män. Det gjorde morsan lite mindre orolig. 

Dessutom erbjuds visst stöd.

Artikelbild

| 800 mil i tuff afrikansk terräng lockar Steffi Wörmann. Hon är medveten om riskerna. "Jag tycker det är kul att leva och är inte adrenalinsökande"

– Jag vet att militären i Mauretanien har koll när vi campar. Organisationen rekommenderar att man inte kör nattetid i några av dessa länder.

Steffi Wörmann följer med i nyhetsflödet.

– Det har varit hyfsat lugnt nu, gränserna är öppna. Om det skulle ske en terrorattack någon dag innan rallyt ställer jag in. Jag tycker det är kul att leva och är inte adrenalinsökande.

Hon är väl förberedd, såväl fysiskt som psykiskt. I ungdomen var det simning som gällde, numera lockar gymmet och klättringen vid sidan av det stora motorintresset. Att den mentala biten är under kontroll tackar hon i mångt och mycket jobbet för. 

– Man blir kallad otrevliga saker och det förekommer våld som man ska kunna hantera på ett professionellt sätt. 

Jobbet ja, det var anledningen till att Steffi Wörmann för sex år sedan flyttade från Tyskland till Sverige. Som sjuksköterska var det enkelt att få jobb. I dag pratar hon helt utan brytning, dessutom både drömmer och tänker hon på svenska.

–Jag tvingade både mig själv och alla runt omkring att prata svenska direkt. 

Enda gången hemlängtan slagit till var när en kärleksrelation tog slut. Steffi Wörmann var tillsammans med en kille som bodde i Eskilstunatrakten och fattade därför beslutet att köpa hus i Malmköping.

– När jag flyttade hit gjorde han slut. Då längtade jag efter min bästa kompis, att sitta på soffan, grina och ta ett glas vin. Annars längtar jag inte till Tyskland.

Numera har hon en ny relation och kunde inte vara mer tillfreds med tillvaron. Hon kallar huset för sitt "andas ut"-ställe och pendlingen underlättas av att särbon bor i Stockholm. Det är uppenbart att Steffi Wörmann inte räds några utmaningar.

– Man lever bara en gång, säger hon, tackar för samtalet och försvinner ut i den becksvarta kvällen. 

Vart hon ska? Till garaget såklart.