– Det var Maries (hustrun Marie Selander, reds.anm) idé. Hon håller på med släktforskning, berättar Tuomo Haapala om varför han valde att göra ett DNA-test.
DNA-tester för att få veta mer om sitt ursprung har blivit populära. Men testen kan också få omvälvande konsekvenser, något som Tuomo Haapala har fått erfara. Musikern, kompositören och Katrineholms-Kurirens kulturpristagare 2010 skickade iväg sitt prov för ungefär ett år sedan.
Några månader senare hörde en kvinna från Finland av sig. Hon hade också DNA-testat sig och förstått att hon måste vara relativt nära släkt med Tuomo. Efter en del funderande och utredande kom de fram till att kvinnans farfar var Tuomos biologiska far.
Upptäckten ledde till att Tuomo fick kontakt med sina syskon och syskonbarn i Finland.
– Sedan rullade det på. Jag har varit i finska Lappland och träffat en syster och vi har haft släktträff i Helsingfors.
Tuomo Haapala växte upp med sin mor och systrar i Finland. Modern och mannen som han fram till nyss trodde var hans pappa skilde sig när Tuomo var sex år. Så han har aldrig haft någon nära relation till "pappan", berättar han. Därför var det inte heller jobbigt för honom att få veta att han egentligen hade en annan far.
– Men tänk om jag haft en älskad pappa, som gått på bandy med mig och läst sagor ... det hade varit förfärligt, säger Tuomo.
DNA-testet och dess resultat har fått honom att fundera på alla hemligheter som kan uppdagas – och på vilken chock och vilket obehag det kan leda till för vissa människor. Den som funderar på att göra ett DNA-test bör tänka efter innan.
– Vill man veta sanningen, ska man naturligtvis göra ett test. Men om man är rädd för att obehagliga saker ska dyka upp ska man nog tänka sig för, säger han.
Att upptäcka att man har nya släktingar kan vara chockerande, och leda till arvstvister och andra konflikter.
– Jag har hört hemska historier, säger Tuomo.
Men för hans egen del har upptäckten varit ett glädjefullt äventyr.
– Jag är glad. Det här har varit en väldigt positiv upplevelse och erfarenhet, säger han.
Kontakten med syskonen och syskonbarnen i Finland är god, och det har visat sig att Tuomo har förvånansvärt mycket gemensamt med sina släktingar, trots att de inte har haft kontakt förrän nu.
– Jag är musiker, jag spelar kontrabas. Och två av mina systersöner spelar också kontrabas! En av dem har till och med skrivit en doktorsavhandling om kontrabasen.
Att lära känna sina rötter har varit tillfredsställande, tycker Tuomo.
– Man vill nog veta var man kommer ifrån, säger han.
Det visade sig också finnas många andra likheter mellan släktingarna. När Tuomo samtalade med sina bröder i Helsingfors, sa en av brorsönerna att han inte kunde höra någon skillnad, så lika var bröderna på rösten och i sättet att tala.
Syskonen har växt upp med sin pappa, som dog 1984. Och de ser många likheter mellan pappan och sin nyupptäckta bror Tuomo, berättar denne. Och det gäller inte bara utseendet.
– Det handlar om temperamentet också. Pappa var kvick, hade lätt att slå sig i slang med folk och börja prata. Precis som jag, säger Tuomo.
De många likheterna har fått honom att fundera kring och omvärdera sin syn på biologiskt och socialt arv, och kring vad som spelar störst roll.
– När jag läste sociologi på 70-talet betonades bara det sociala. Men jag har insett att det biologiska arvet spelar en stor roll.