Disa Mineur njuter av att på sin födelsedag få gå loss på gödselstacken, ett arv från gårdens tidigare ägare.
– Det är så himla fint. Jag älskar att bo här, säger Kali Andersson, klimatpsykolog som i vintras förverkligade drömmen sedan flera år – att flytta från Stockholm ut på landet.
Hon, partnern Jocke Andrén och barnen Lovi, Leela och Eddie tar emot på gräsmattan mellan de tre bostadshusen. På ett par bänkar intill har de senaste dagarna hundratals örter och ätbara perenner skolats om för att planteras ut på friland.
Barnen svarar jakande när tidningen undrar om de är syskon. "Gårdssyskon", tillägger Kali.
Hon och Jocke är nybörjarbönder, men genom den gamla ladugården skymtar en atletisk figur som frenetiskt angriper en gödselstack med grep: Det är en av gårdens mer erfarna odlare.
– Jag vill bli självförsörjande, jag vill inte ha slavar på Sri Lanka – det krävs ju något sådant för att vi ska kunna leva det här livet som västerlänningar. Jag vill inte det, jag vill leva jämlikt, frustar Disa Mineur, som också jobbar med holistisk kvinnohälsa och fertilitet.
Kali får en grep av Disa för att syresätta häst- och fårbajset. Paret Andersson-Andrén kände inte sina nya medboende tidigare – det är de gemensamma drömmarna om livet på landet som fört dem samman.
– Vi ville väldigt gärna komma ut, men hade inte råd att köpa någonting större. Och ville inte heller: Jag tror att det hade förstört relationen för mig och min sambo om vi hade haft en gård själva med två små barn, för det hade bara varit stress, utbrister Kali Andersson.
"Jag tror att det hade förstört relationen för mig och min sambo om vi hade haft en gård själva med två små barn," berättar klimatpsykologen och nyblivna Gnestabon Kali Andersson.
– Det känns som att vi inte hade haft någon tid över till varandra eller någonting, och vi hade ändå legat efter med allting hela tiden. Så vi vågade inte och ville inte och hade inte råd. Men däremot att kunna göra det tillsammans med fler...
Kali lyfter blicken mot en täppa där Martin Gerhardsson, till vardags gycklare, påtar i marken samtidigt som han med ett halvt öra deltar i ett videomöte.
– Om en vuxen har alla barn, och det går en vuxen på fem barn, då har man fem vuxna fria som kan få jättemycket gjort. Det är sjukt mycket mer resurseffektivt.
Paret Andersson-Andrén köpte gården på nästan 7 hektar för 11 miljoner kronor tillsammans med Gerhardsson och hans partner Annika Lykta. Strax därefter hyrde Disa Mineur och hennes parter Johan Nilsson – professionell odlare för bland annat Södertälje kommun och Biodynamiska föreningen – in sig i det tredje huset.
Martin Gerhardsson, som bor med sin familj i en av de tre bostäderna, deltar i ett digitalt möte samtidigt som han påtar i en rabatt.
Initiativet har väckt uppmärksamhet, Marcus Bergh från rådgivarorganisationen Coompanion Sörmland kallar det ett bra exempel på kooperativ utveckling för omställning till en hållbar ekonomi.
Har ni tagit höjd för konflikter?
– Absolut, det går inte att leva nära människor utan att det blir skav ibland. Vi har möten, rundor så alla får säga sina behov. Nu har vi diskuterat tomtgränserna och vad vi ska använda alla utrymmen framför allt inomhus till, säger Andersson.
Efter fruktlösa möten med en rad jurister hittade kollektivet en specialist på samägande som hjälpt till att skriva avtal familjerna emellan.
– Jag tror inte man kan äga mark, egentligen, säger Disa, och citerar: "Du planterar någonstans, och skördar någon annanstans."
Växter drivs upp i ateljén i ladugården innan de får flytta ut.
Hur hållbart känns då livet nu, för klimatpsykologen, både ekologiskt och socialt?
– Än så länge är det inte ekologiskt hållbart, vi äter mat från affären, men det bygger man upp på kanske tio års tid.
– Men mentalt-socialt, absolut! Jag var rädd för ensamheten när vi flyttade ut, men det är mer socialt nu än när vi levde i staden.
På gräsmattan mellan husen leker fem barn från tre hushåll medan vuxna i bästa fall kan skola om örter och perenna matväxter på bordet intill.