Sörmland har gått från att vara ett jordbrukslandskap till en vattenfattig kulturstäpp, menar Margareta Ihse, professor emerita i ekologisk geografi vid Stockholms universitet. Det är en av de viktigaste orsakerna till att svalor och sångfåglar försvinner från landskapet, eftersom deras livsmiljöer och habitat försvinner, menar hon.
Margareta Ihse har forskat på landskapets betydelse för den biologiska mångfalden. Hon har studerat flygfotografier över bland annat Sörmland och Skåne från 1940-talet och framåt. På uppdrag av Naturvårdsverket har hon bland annat kunnat konstatera att förändringen av landskapet sker i en allt snabbare takt och till nackdel för den biologiska mångfalden.
- Det är prärien i USA som fungerar som ideal när jorden brukas: stora, fyrkantiga, lätthanterliga åkerfält. Men i Sverige har vi inte prärie, utan ett kuperat och småskaligt landskap med stor variation mellan jordarterna. Förr följde bönder jordartsgränser, men det är besvärligt att göra i dag när man kommer med stora maskiner, säger Margareta Ihse.
Stora, sammanhängande åkrar med raka kanter är mer effektiva. Diken, kärr, åkerholmar, dammar och gärdsgårdar, även kallade odlingshinder, brukningshinder och vattensjuk mark, rationaliseras bort och marken torrläggs.
- Genom att ta bort det här försvinner livsutrymmen som utgör basen i näringskedjan och ekosystemen för sångfåglar, säger Margareta Ihse.
Från början av 1940-talet till mitten av 1960-talet försvann mellan fem och tio procent av gräsmarksvegetationen, vatten och småbiotoper i undersökningsområdena. Under följande 20-årsperiod ökade rationaliseringen i vissa områden med mellan 20 och 40 procent. I Naturvårdsverkets undersökning av landskapsförändringar, där mätningar gjordes vart femte år från början av 1990-talet till 2000-talet fann man att det här gällde för hela Sverige. Enligt Naturvårdsverket försvinner varje år mellan en och två procent av den här typen av biotoper.
- Med en minskning om två procent per år så kommer allting vara borta om 50 år, säger Margareta Ihse.
Fåglar som till exempel svalor är beroende av många olika slags biotoper på nära håll, till exempel vatten och lera som de bygger sina bon av. Flygturerna mellan boplats och matplats blir allt längre. Antalet hussvalor har minskat med mellan 30 och 40 procent i Sverige sedan 1985.
Ladusvalan, som fått sitt namn av att den trivs i ladugårdar där den bygger bo är också på reträtt. Många gånger spelar kor en viktig roll i ladusvalornas liv. Kor har svärmar av flugor och insekter omkring sig och erbjuder ett smörgåsbord för svalorna.
Förra året förändrades svensk djurvälfärd i grunden när det lagstadgade beteskravet för kor inskränktes. Kravet på att djuren ska få vara ute har delats upp i tidsintervaller beroende på den enskilde bondens önskemål. Sverige lämnar allt mer sin roll som föregångsland inom djurvälfärd och närmar sig så kallad Europastandard, en stordrift där djuren står inomhus hela året.
Kor på bete är en ekonomisk nackdel för bonden, eftersom kor som äter gräs mjölkar mindre än de som äter kraftfoder.
- Besättningar om flera hundra kor är svårhanterliga och 300 mjölkdjur kräver mycket stora betesmarker som vi sällan har i Sverige. Om kor har tillgång till utevistelse så betyder inte det alltid bete, utan många gånger en åker som såtts med vallväxter och i sämsta fall bara att bonden har öppnat dörren till en lerig åker, säger Margareta Ihse.
I dag är det vanligt att en bonde arrenderar och därmed hanterar flera gårdar.
- Utvecklingen med att en person driver ett stort antal gårdar har gått snabbt, bara under den senaste tioårsperioden. Samtidigt som arterna blir färre ändras strukturen i landskapet och man har inte kopplat ihop de bitarna med hur jordbruket bedrivs tidigare, säger hon.
För ladusvalornas del är moderna ladugårdar ogästvänliga eftersom de är stängda och tillslutna och går inte att bygga bo i. Flytgödsel kräver fläktar och stängda fönster och det gäller inte bara kor, utan även för grisar och höns. Antalet ladusvalor har halverats i Sverige sedan 1980.
Alla sångfåglar lever av att äta insekter.
- Vissa fåglar är ju mer kära för oss än andra, säger hon.
Att det överhuvudtaget finns äng- och slåttermarker kvar i Sverige är EU:s förtjänst, menar Margareta Ihse.
- Tack vare konventionen om biologisk mångfald har man kunnat söka pengar för att bevara markerna.
När betet upphör förbuskas markerna om de till exempel inte ersätts med planterade granar. Vissa arter gynnas i det nya landskapet, till exempel fåglar som är beroende av buskmarker, hundkex och midsommarblomster, men de är ytterst få.
- Vi slår sönder ett landskap som vi vet har sett ut så här sedan minst vikingatid, alltså i över tusen år, säger Margareta Ihse.