Nollvisionen för dödsfall i trafiken jämförs ofta med den för självmord. Sedan regeringen antog nollvisionen 1997 har trafikolyckorna minskat med cirka 50 procent. Antalet självmord har i sin tur inte minskat.
Det var 2008 – alltså tolv år sedan – som regeringen antog en nollvision för självmord. Sedan dess har cirka två tredjedelar av landets regioner tagit fram en egen handlingsplan för suicidprevention. Men hos sju av sveriges regioner saknas en handlingsplan eller liknande policydokument för att förebygga självmord, däribland Sörmland.
Planen var att det skulle tas fram en plan för en nollvision i Sörmland redan i oktober i fjol. Ett projekt som skjutits upp, säger Monica Johansson (S) som är ordförande i regionsstyrelsen.
– Vår samordnare blev anställd nu i mars och sedan dess har man jobbat med den regionala handlingsplanen. Den är inte klar än men är på framtagande. Det är också klart att mars månad var mitten av coronapandemin vilket gjort att det kanske inte blivit den fart i jobbet som det borde blivit i början, säger hon.
Men varför har det tagit 12 år för er att anta en handlingsplan?
– Man kan alltid säga att man skulle gjort saker och ting tidigare men det är nu en högt prioriterad fråga för oss. Vi har förstås också innan jobbat strukturerat med suicid och prevention tillsammans med kommunerna i länet. Bland annat via gemensamma föreläsningar och utbildningar, säger hon.
Regionens handlingsplan och nollvision kommer att stå klar till hösten, menar Monica Johansson. Hon jämför den, precis som många andra, med nollvisionen för trafikolyckor som antogs av regeringen 1997. Något som resulterat i att antalet dödsfall i trafiken minskat med cirka 50 procent.
– En nollvision är ett långsiktigt arbete och ingenting som löser sig över en natt. Om man kollar på nollvisionen för trafikolyckor hände det inte så mycket i början. Men tittar man långsiktigt har det hänt mycket. Det var många som skrattade i början när man pratade om att ha säkerhetsbälten i bilar men idag är det ingen som tvekar om varför det är bra, säger hon.
Trots regeringens antagande av nollvisionen för tolv år sedan har inte mycket hänt. Varje år tar cirka 1 500 personer sitt liv i Sverige, alltså ungefär fyra människor om dagen – en siffra som varit konstant under det senaste decenniet. Jan Beskow, professor emeritus i suicidforskning, säger att det beror på stigma och missuppfattningar.
– Det här med suicid är väldigt komplicerat och vi har inte hunnit så långt i forskningen som inom exempelvis olyckfallspreventionen. Det finns en uppfattning om att de som funderar på att begå självmord alltid är psyksikt sjuka, vilket är en missuppfattning, säger han och fortsätter.
– Det har alltid varit självklart inom vården att man försöker rädda någons liv efter att någon kommer in akut efter ett suicidförsök. Men när man sedan formulerar det som en målsättning för ett mer långsiktigt program krockar man med äldre tabuföreställningar om att människor har rätt att ta sitt liv. Men suicidala personer vill inte dö – de har stora problem med konsten att leva.
Drygt två miljarder kronor läggs på trafiksäkerhetsåtgärder och ytterligare 13 miljarder på investeringar av vägar i år. Suicidpreventionen fick 1,7 miljarder i fjol och samma summa i år.
Regeringen slöt i fjol en överenskommelse med Sveriges kommuner och regioner om psykisk ohälsa. Satsningen omfattar 1,7 miljarder kronor där 200 miljoner ska användas för att förbättra det självmordsförebyggande arbetet på regional och lokal nivå. Om det blir samma effekt som nollvisionen för dödsfall i trafiken återstår att se.
– Allt som leder framåt och går i rätt riktning får man vara glad över, såklart. Man kan titta bakåt så mycket man vill så nu får vi ta det därifrån och hoppas det blir bra när det sjösätts, säger Bosse Konrad, aktivist i den ideella organisationen Suicide Zero. Idag föreläser och utbildar han också om psykisk ohälsa och sina egna upplevelser.
Bosse Konrad har själv lidit av psykisk ohälsa och var för några år sedan självmordsbenägen. Han blev personlighetsförändrad, fick sociala fobier och planerade hur han skulle hoppa från Strängnäsbron, berättar han.
– Jag levde med tabut att det var lite fult att vara "sjuk" i huvudet. Det är ju lättare att ha brutit benet och gå på kryckor än att ha stukat hjärnan. Man definieras av sin sjukdom. Man säger ju inte att man är ett brutet ben, man har ju bara brutit benet, säger Bosse Konrad.
Även han drar paralleller till nollvisionen för dödsfall i trafiken.
– Vi pumpar in pengar i biltrafiken men skulle vi lägga in samma medel i suicidprevention skulle det nog bli en otrolig skillnad, säger han.