Händerna som vilar på bänkskivan har ett finger som är någorlunda helt. Det sitter på vänsterhanden. Högerhanden är mest en klump.
När Dick Karlsson lyfter blicken och tittar ut genom fönstret i det julpyntade hemmet i Sparreholm, ser han en cykelväg och en grön gräsmatta. Det var där som olyckan inträffade för nästan 20 år sedan.
Grannen fyllde år och skulle överraskas med en rejäl smäll. Tre gånger försökte Dick Karlsson tända stubinen.
— När det exploderade kastades jag omkull. Efter en stund tittade jag på mina händer och såg att de var helt söndertrasade, berättar han.
Trots de allvarliga skadorna började Dick Karlsson tänka rationellt. Han jobbade som brandman och insåg att han höll på att hamna i chock.
— Jag förstod att jag måste sluta titta på mina händer och la armarna i kors över bröstet. Sedan sprang jag upp till de andra, som väntade vid grannens hus.
Efter olyckan ville Försäkringskassan förtidspensionera honom. Men Dick Karlsson hade bestämt sig. Han skulle tillbaka till jobbet inom räddningstjänsten.
Resan blev fruktansvärt tuff. Först gällde det att lära om så banala saker som att kunna duscha, hantera kniv och gaffel och skriva sin namnteckning.
— Jag är ju högerhänt men var tvungen att lära mig skriva med vänsterhanden, berättar han.
Stundtals kändes kampen hopplös men till slut hade han lyckats. Sedan många år jobbar han som servicetekniker på räddningstjänsten i Nyköping och är dessutom styrkeledare vid brandvärnet i Sparreholm.
Då och då informerar han ungdomar på olika skolor i Sörmland om riskerna med fyrverkerier. Bilderna på hans söndertrasade händer brukar få luften att klassrummen att dallra.
— Det blir knäpptyst. Även om jag har berättat att bilderna är otäcka, har det hänt att människor har svimmat.
Genom att berätta om olyckan, hoppas Dick Karlsson kunna bidra till det förebyggande arbetet. Om en det innebär att enda person slipper att göra samma resa som han själv, så är han nöjd.
Dessutom känns det ofta bra att bara få berätta. Det har en slags terapeutisk verkan, berättar han.
— Jag har världens bästa jobb och trivs väldigt bra med mitt liv. Men ibland så tycker jag synd om mig själv, och då känns det bra att bara få berätta.