Signar Mäkitalo.
Förr eller senare kommer en ny pandemi. Hur allvarlig den blir och hur den slår är däremot omöjligt att säga i dag.
– Man kan inte alls vara säker på att den beter sig på samma sätt som covid-19. Den kanske attackerar barn istället, säger Signar Mäkitalo.
Hur det nu än blir tycker han att det finns lärdomar att dra av covid-19-pandemin, som kom till Sverige för fem år sedan.
En handlar om resurser. Det behöver finnas tillräcklig kapacitet i vården vid ett normalläge. Resurser i form av salar och maskiner på sjukhusen, men också i form av personal.
– Men det känns ju inte som att man skapar de resurserna i Sverige just nu, säger Signar Mäkitalo.
I stället sker neddragningar, när regionernas ekonomi är dålig.
– Personalen jobbar bra, där är jag inte bekymrad. Men har de resurserna? Det är frågan.
En annan sak handlar om försiktighetsprincipen. Vi återkommer till den. Men först – minns du hur allt började?
Det första fallet av covid-19 i Sverige konstaterades den 31 januari 2020. Då sågs risken för spridning i Sverige som liten.
Karin Tegmark Wisell, avdelningschef, Folkhälsomyndigheten.
– Det är viktigt att komma ihåg att enstaka fall inte är samma sak som att vi har en smittspridning i Sverige. Den risken bedömer vi för närvarande som mycket låg utifrån erfarenheter från andra länder, sa Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, då.
Till en början verkade situationen i Sverige också lugn. Först den 26 februari bekräftades det andra fallet.
Men sedan gick det fort.
Den 2 mars bedömde Folkhälsomyndigheten risken för spridning i Sverige som måttlig, den 10 mars som "mycket hög" och den 11 mars infördes en begränsning på max 500 personer vid "allmänna sammankomster".
Restriktionerna, som skulle bli kvar i olika grad under stora delar av pandemin, var här. Då hade Sörmland redan fått sitt första fall, den 9 mars. En vecka senare meddelades att Sörmland fått sitt första bekräftade dödsfall i sjukdomen.
I Kina hade smittan fått spridning, samtidigt som man i Sverige inte bedömde risken som stor att viruset skulle få fäste här. Bilden är från Wuhan, januari 2020.
På flygplatsen i Frankfurt am Main gjorde man sig redo för att ta emot resenärer från Kina den 31 januari 2020. Samma dag konstaterades det första fallet av smittan i Sverige.
Signar Mäkitalo tillträdde som smittskyddsläkare i Region Sörmland den 1 juli 2020, men var innan dess verksam i Gävleborg där han följde utvecklingen noga. Han var tidigt kritisk mot att myndigheterna i Sverige tonade ner risken för omfattande spridning.
– Jag hörde till de få som var väldigt bekymrade över att man sa så. Den 23 januari stängdes en elvamiljonersstad i Kina, man såg hur folk dog på gatorna och ingen vågade komma nära dem. Och ganska snart började folk dö i Italien också, minns han.
Han tyckte att mer borde ha gjorts för att försena spridningen till Sverige.
– Men det var så märkligt, det vi gjorde i Sverige var att titta på var i Italien folk varit, om de åkt skidor i en speciell dal fick de bete sig som vanligt, hade de varit i en annan fick de hålla sig hemma i en vecka, säger han.
Mälarsjukhusets coronatält som placerats utanför akutmottagningen i början av pandemin.
Under pandemin var Signar Mäkitalo ibland öppet kritisk mot myndigheternas hantering. Framför allt fungerade det dåligt i början, menar han när han nu blickar tillbaka.
– Initialt hade man kunnat ha mer av en försiktighetsprincip, till exempel se till att vi hade skyddsutrustning och att man var försiktig vad gäller spridningen, nu när man ändå visste från Kina och inte minst från Italien att äldre personer avled, säger han.
Just inom äldreomsorgen saknades på många håll skyddsutrustning och tillräckliga rutiner. Smittan kom in på äldreboenden och många blev sjuka och dog.
Ett misslyckande, enligt den så kallade Coronakommissionen som utrett hanteringen av pandemin.
På ett professionellt plan var det stimulerande att arbeta under pandemin, enligt Signar Mäkitalo. Och på det mer personliga minns han den omtanke som människor visade varandra.
– Man brydde sig om de äldre, man brydde sig om varann. Sedan var det naturligtvis tragiska saker, med dödsfall och att man inte fick hälsa på folk.
På äldreboenden runtom i landet rådde besöksförbud under delar av pandemin.
Ibland kunde det gå för långt, menar han, när äldre människor som satt hemma och isolerade sig inte fick träffa sina anhöriga på äldreboenden. Han berättar om ett fall med en äldre man som hade sin särbo på ett äldreboende, som han inte fick träffa.
– Det var tragiskt. Och sedan dog särbon. Det var att vara överförsiktig. En människa som inte träffar några andra kunde ju inte smitta. Det blev så tokigt.
Den svenska vägen, med råd och rekommendationer till allmänheten och förbud mot större sammankomster – men utan hårda nedstängningar som i andra länder, blev omdiskuterad internationellt. Men det var rätt att undvika så drakoniska åtgärder som vidtogs på andra håll, anser Signar Mäkitalo.
Han tar Spanien som exempel.
– Det var helt förfärligt, helt idiotiska saker de höll på med, säger han om de utegångsförbud som rådde där.
Signar Mäkitalo var ibland kritisk mot hur pandemin hanterades i Sverige, men tycker samtidigt att mycket gjordes på rätt sätt.
Reglerna i Sverige var långtifrån lika hårda, men ibland svårbegripliga, enligt Signar Mäkitalo.
– I kyrkan fick man vara tio, men gick man på idrott fick man vara många fler, trots att om man tänker på Uppsala domkyrka så är den väldigt stor. Det var svårt att trovärdigt argumentera för, säger han.
Men på det hela taget var mycket som gjordes bra, anser han.
– I väldigt mycket var Sverige väldigt klokt.
Fast han återkommer till sitt argument om försiktighetsprincipen – något han tycker är en annan lärdom att ta med sig från pandemin, förutom att vården måste ha tillräcklig kapacitet.
– Frågan är om de nationella myndigheterna kommer att agera efter "vetenskap och beprövad erfarenhet" vid en ny, okänd pandemi, eller om de kommer att agera efter försiktighetsprincipen. Det är en väldigt stor skillnad.
"Vetenskap och beprövad erfarenhet" är en grundbult i sjukvården. Men om det kommer en ny smitta som inte har utretts vetenskapligt och där det saknas erfarenhet – hur ska den då hanteras, om inte med försiktighetsprincipen?, undrar han.
– Det känns ju helt befängt att man ska hantera någonting som man inte känner till med vetenskap och beprövad erfarenhet, om den inte finns, säger han.