Det var samhällsprogrammet på S:t Eskil i Eskilstuna som härom dagen arrangerade föredraget med Martin Schibbye. För de flesta är historien om de båda svenska frilansjournalisterna som illegalt tog sig in i Ogaden i Etiopien känd.
Men hur upplevde de båda de 438 dagarna i fångenskap?
Hur klarade de att bevara den mentala hälsan vid de många mardrömsliknande förhören.
Hur handskas en människa med att släpas fram framför en exekutionspatrull och få se mynningarna på otaliga automatvapen och sedan höra en skarp smäll?
— Skenavrättningen var inget i jämförelse med den plåga som sedan följde med veckorna i isoleringsfängelse. Inte en enda dag gick utan att jag förbannade den bristfälliga utbildning jag fått som inte gjorde mig bättre förberedd på det här. Det hela slutade med att jag namngav fåglarna jag kunde skymta utanför.
Efter fyra veckors isolering leddes kollegan Johan Persson in i Martins cell:
— Han kom med loppor och löss, och jag kunde bara omfamna honom.
De svenska journalisterna som båda skottskadades vid gripandet repade sig sakta, och ställdes snart inför rätta i Addis Abeba, anklagade för samröre med terrorister, och dömdes till elva års fängelse.
— Det kändes nästan som en lättnad. Många av våra vänner i fängelset fick ingen dom alls, utan kunde bara fortsätta att vänta på en eventuell rättegång. Flera av dem journalister som vi själva som försökt att kritisera regimen. Vad gäller terrorbrott så finns inget lägre straff än elva år.
Nu riktades inga vapen mot deras huvuden, men väl filmkameror som skulle spela in en film där de båda svenskarna erkände sina brott och djupt ångerfulla bad om nåd.
I nästa ögonblick fördes de över till fängelset Kality och stålsatte sig för vad som skulle komma.
— Nästan alla våra fördomar kom på skam. Vi behövde aldrig ställa oss rygg mot rygg och slåss. I stället fick vi lära oss språket och de första orden vi lärde oss var: Kom hit, ät med oss. Dela vår måltid.
Den svenska ambassadören i Etiopien, Jens Odlander, föreslog att de båda journalisterna skulle söka nåd, men varnade samtidigt för att detta var samma sak som att erkänna sig skyldiga.
Men nåd söktes och nåd beviljades.
På frågan om de båda är beredda att återvända till Etiopien igen svarar Martin:
— Vi är villkorligt frigivna.