Att intervjua den svenska säkerhetspolisen är inte lätt. Nästan all verksamhet är hemlig, och myndighetens tjänstemän är svåra att få träffa. Därför intervjuade Kurirens reporter Mathias Ståhle Säpos chefsanalytiker via mejl under arbetet med reportagen om extremistkriget.
Delar av intervjun återges i reportagetexterna. Här återges hela intervjun.
Den bakgrund som Kuriren utgick ifrån vid Säpo-intervjun kan sammanfattas så här.
Grovt räknat tycks det, enligt polisens sammanställningar, röra sig om 15-20 identifierade personer på vänstersidan som ligger i fejd med en något större grupp personer på högerkanten. Räkningen är en grov skattning som utgår från misstänkta gärningsmän och brottsoffer i ett 30-tal ärenden hos polismyndigheterna i Södermanland, Västmanland, Örebro och Uppsala län.
Säpos chefsanalytiker Ahn-Za Hagström har besvarat samtliga frågor, enligt Säpo:s presstjänst.
Stämmer denna bild av styrkeförhållandena med Säpos bild? Om inte: Hur stora grupper rör det sig om på respektive sida?
— Vi vill inte uttala oss om antalet individer eller hur stora extremistmiljöerna är lokalt eller regionalt. Delvis eftersom det inte är relevant. Inom båda extremistmiljöerna finns en stark lojalitet som bland annat uttrycks genom att aktivisterna reser och stöttar varandra i olika sammanhang. Det innebär att det inte nödvändigtvis är de lokala aktivisterna som begår de lokala brotten. Generellt sett bedömer vi att det finns ett hundratal individer inom respektive miljö som begår politiskt motiverade brott eller på olika sätt stödjer dem som gör det, skriver Ahn-Za Hagström.
Utgör de aktivister som kopplats till Revolutionära fronten ett sammanhållet nätverk, eller kan det röra sig om flera grupper med liknande agenda? Utgör motparten på högerkanten ett sammanhållet nätverk?
— Den autonoma miljön, där Revolutionära Fronten (RF) ingår, består av olika nätverk och individer som hålls samman av en gemensam föreställning om vad som anses vara fel i samhället. Autonoma aktivister organiserar sig på olika sätt: i organisationer och nätverk, men också i sakfrågekampanjer och aktioner. I praktiken innebär det att individer från olika nätverk - och från olika delar av landet - kan delta i gemensamma aktiviteter och aktioner. Detsamma gäller vit makt-miljön, även om det inom den är vanligare med traditionella, hierarkiska organisationer, dvs. även vit makt-miljöns aktiviteter utgår från en gemensam föreställning och värdegrund.
Polisen i Södermanland har beskrivit konflikten som i huvudsak ensidig från Revolutionära frontens sida. Är det också Säpos uppfattning?
— Vi vill inte uttala oss om specifika fall, men Säkerhetspolisen har länge haft i uppdrag att följa den politiskt motiverade brottsligheten. Erfarenhetsmässigt har extremistmiljöerna i stort sett alltid fokuserat på varandra - som exempel kan nämnas att Antifascistisk aktion bildades som en reaktion på vad som upplevdes vara en framväxande högerextrem miljö på 1990-talet - och konfrontationsbenägenheten har så gott som alltid varit hög. Det går därför att tala om långa kedjor av hämndaktioner där det är svårt att säga vad som är "hönan och vad som är ägget".
Polisen anser att konflikten mellan de båda grupperna startade i slutet av september 2012. Man ser inga tydliga kopplingar till de sammanstötningar mellan höger- och vänsterdemonstranter som inträffade i Eskilstuna 1 maj samma år. Är det också Säpos uppfattning?
— Vi vill inte uttala oss enskilda händelser eller individer, men mot bakgrund av tidigare erfarenheter, t.ex. den långa historiken av konfrontationer och hämndaktioner, den gemensamma värdegrunden och att aktivisterna reser och stöttar varandra vid olika aktiviteter, är det tänkbart att vissa individer förekommer i båda sammanhangen.
Säpo har tidigare sagt att Revolutionära frontens aktiviteter i Mälardalen inte utgör ett hot mot riksintressen, men att gruppen kan utgöra en reell fara för individer i det andra lägret. Kvarstår den bedömningen i dag? Hur stort hot utgör högergrupperingarna, som en jämförelse?
— Säkerhetspolisen bedömer hot i termer av avsikt och förmåga. Vi bedömer inte att någon av extremistmiljöerna i dagsläget har förmåga att genomföra sina avsikter, det vill säga att omkullkasta det nuvarande statsskicket och ersätta det med en annan typ av styre. Därmed bedömer vi att de inte utgör något hot mot demokratin som sådan. Men de har förmåga att utgöra ett hot mot enskilda individer, både företrädare för samhällsfunktioner och personer inom den motsatta miljön. Det gäller inte minst den autonoma miljön som vi i dagsläget bedömer vara något mer aktiv när det gäller politiskt motiverad brottslighet.