Man ser det inte på henne, men när hon berättar om varför hon ställde upp för Per och gav honom en av sina njurar blir det tydligt. Elin Larsson har inte en självisk ådra i hela sin 30-åriga kropp, snarare är den byggd av omtanke och medmänsklighet.
– Varför ska jag gå omkring och må bra med två när någon annan ska vara sjuk och må dåligt när man kan ge bort en och så får båda må bra, säger hon.
Per fick beskedet om sina fallerande njurar för tre år sedan. Han var då 53 år gammal och tiden före läkarens besked hade präglats av djup orkeslöshet.
– I slutet på 2012 kom symptomen med tröttheten och aptit som man inte hade och jag rasade i vikt, 20 kilo. Men då hade det redan gått för långt, det fanns 10 eller 12 procents funktion på njurarna kvar och det fanns två alternativ, dialys eller transplantation, berättar Per.
Han startade omgående med först vätskedialys som sedan blev bloddialys efter en inflammation i magen. Snart stod han också på väntelistan för en ny njure, en väntan som kunde ha blivit tre år om inte Elin trätt fram.
– Det är många som inte överlever den tiden, säger Per som under hela sjukdomsperioden känt sig väldigt väl omhändertagen på både Mälarsjukhuset och Uppsala sjukhus.
– Personalen har varit helt suveräna och det fanns alltid någon man kunde ringa till och få hjälp och råd så det blev personligt på något vis.
Per är gift med Merja och Elin har barn med Merjas son Fredrik. Per är inte far till Fredrik och alltså inte Elins barns biologiska farfar, ett totalt oväsentligt faktum i Elins beslut som fattades ganska snabbt.
– Jag fick komma till sjukhuset för ganska bred information om hela processen och de gjorde en grundlig hälsoundersökning av mig. Under hela tiden frågade de om någon bett mig om det här, det måste vara mitt eget beslut och man har rätt att backa ända tills man blir sövd, säger Elin om förberedelserna som tog ett halvår.
Backade gjorde hon inte men inför operationen var det två saker hon funderade över.
– Om mina barn skulle behöva en i framtiden har jag ingen att ge då, men man får hoppas att det finns fler som gör samma sak. Och jag ringde pappa som har diabetes och frågade hur länge hans njurar håller men det är inget man kan förutspå. Både mamma och pappa har varit stöttande, säger hon.
Läkarna gav Elin grönt ljus och transplantationen genomfördes den 23 januari 2014.
– De första dagarna efter operationen var det ombytta roller eftersom min smärtlindring inte fungerade. Per var uppe och gick medan jag var sängliggande, det tog mig två dagar innan jag kunde resa mig ur sängen.
Tomrummet där hennes njure tidigare satt har kroppen passat på att utnyttja för annat.
– Jag minns att jag frågade om det på en efterkontroll och läkarna sa att man kan se det som en fruktskål, om man tar ett äpple längst ner blir det ju inte tomt där, det finns andra organ som ser till att bre ut sig, säger Elin.
Njurarna, likt många andra av kroppens organ, har en förmåga att anpassa sig. När kroppen blir av med en sjuk njure överkompenserar den friska njuren och gör samma jobb som de båda vanligtvis gör tillsammans. Det går därför att leva ett fullgott liv med bara en njure.
Nästan.
– Jag tar avstötningsmedicin hela livet och gör kontroller var tredje månad, men läkaren är nöjd och allt verkar funka. Det enda jag ska undvika är att börja med kampsport och att dricka alkohol i jättemängder, säger Per som har svårt att formulera tacksamheten han känner till Elin.
– Man kan inte återgälda det på något sätt, det är fantastiskt, man kan inte få någonting bättre eller finare.