I Sörmland finns nio kvinno- och tjejjourer. Vingåker delar kvinnojouren Miranda och tjejjouren med samma namn med Katrineholms kommun. Gnesta saknar kvinnojour.
Kvinnojourerna ger stöd och råd till kvinnor som blivit utsatta för våld. De flesta jourer erbjuder också skyddat boende, för kvinnor som varit tvungna att fly hemifrån, med eller utan barn. Kvinnojourerna samarbetar över kommungränserna och kan ofta ordna skyddat boende på hemlig ort.
Kvinnojouren Moa i Eskilstuna är en av landets större, med skyddat boende, anställda och frivilliga.
– Vi har tio platser för kvinnor och som mest 16 barn. 2019 tog vi emot 70 kvinnor och 94 barn, berättar Gunilla Lange, ordförande för Kvinnojouren Moa.
Kvinnorna stannar i snitt tre månader i jourens boende. De flesta kvinnor som behöver skydd kommer till kvinnojouren via socialförvaltningen.
– När polisen kommer hem till någon där det är stökigt kontaktar de socialförvaltningen. Men det händer att polisen kommer direkt till oss, säger Gunilla Lange.
I februari förra året skrev kvinnojouren i Eskilstuna under ett avtal på tre år med Eskilstuna kommun.
– Socialtjänsten bokar vissa platser som garanterat går till Eskilstunakvinnor. Vi levererar platser, stödsamtal och praktisk hjälp och får bidrag i utbyte, förklarar Gunilla Lange.
Men trots det kommunala bidraget på 1,5 miljoner kronor per år behöver kvinnojouren Moa också söka annan finansiering.
– Vi söker pengar jämt. Från fonder, stiftelser och statsbidrag, säger Gunilla Lange.
Det finns två paraplyorganisationer för kvinno- och tjejjourerna: Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, samt Unizon. Jenny Westerstrand är ordförande för Roks och hon berättar att ekonomin är svår för många jourer.
– Många jourer lever ur hand i mun. Det är svårt att planera verksamheten. Det är ganska provocerande, eftersom vi har så viktig verksamhet.
Det som behövs, fortsätter Jenny Westerstrand, är bra stöd för våldsutsatta kvinnor.
– Det är svårt till och med för den som är utsatt för våld, att få syn på vad som pågår. Det kan ta år för en kvinna att bryta sig fri. Den hon möter då är väldigt viktig för hur hon ska kunna färdas vidare i livet.
De senaste åren har riksorganisationerna uttryckt oro, för att kommuner börjat upphandla skyddade boenden från privata aktörer, i stället för att sluta avtal med kvinnojourerna.
– Hos många misshandlade kvinnor finns stor skam och skuld. De har tryckts ned och misshandlats. När de möter oss och vi säger "nej, du är likadan som jag", ger det oerhört kraft. Vårt sätt att arbeta har visat sig vara oerhört starkt och framgångsrikt. Men samtidigt passar det inte riktigt in i hur samhället fungerar längre.
Jenny Westerstrand befarar, att när socialtjänsten möter kvinnorna blir relationen mer professionell, men utan kvinnojourernas expertis på området mäns våld mot kvinnor.
– Vi har också en helt annan verksamhet än den som finns i ett vinstdrivet boende. Man kan inte bara skära ut sovplatsen och säga att den ska vi ha betalt för. Vi har ju hela verksamheten runt sovplatsen, skyddat boende är bara en del, säger Jenny Westerstrand.
I de kommunala upphandlingarna är kraven ofta för hårda för kvinnojourerna. Men Jenny Westerstrand ifrågasätter om det alltid behövs så hårda krav:
– Det många av våra kvinnor behöver är att komma ifrån sina hem, för att mannen slår och trycker ned dem hemma. De behöver kanske inte psykolog dygnet runt. Vi vill vara rörelsen med låg tröskel och där kvinnan själv bestämmer.
Marie-Louise Karlsson (S) är socialnämndens ordförande i Katrineholm. I Katrineholm finns kvinnojouren och tjejjouren Miranda, som får föreningsbidrag med 50 000 kronor per år.
– Dessutom finns Miranda med bland våra upphandlade boenden, vi kan köpa platser av dem. Men när vi gör det har de samma krav på sig som vilket HVB-hem som helst. Vi måste veta att personen har samma trygghet och säkerhet hos dem. Lagkraven är tydliga.
Karlsson konstaterar att socialtjänsterna har att följa socialtjänstlagen.
– Idag är det mycket hedersvåld. Kvinnorna måste placeras långt från hemkommunen. Jag tycker att kvinnojourerna och tjejjourerna gör ett otroligt bra jobb och jag hoppas att vi kan hitta vägar där vi kan jobba tillsammans. Vi kanske kan hitta något slags partnerskap och ha dialog.