Den här artikeln handlar om mannen Lukas Svärd. Så har han alltid sett sig själv – som en man – men han föddes som Jennie, mellansystern i en skara av tre.
– Jag har alltid velat bli en kille. När jag växte upp i Finspång identifierade jag mig med pojkarna och det var inte förrän jag var tre eller fyra som jag förstod att jag inte var en pojke. Då började jag efterlikna dem, satte snöre på min flickcykel från sadeln till styret, stoppade pingisbollar i byxorna och man lät mig göra det.
Han klär sig i likadan jeansjacka som pojkarna och vägrar att ta av sig den.
– Jag började få en bild av vad en man var, för mig var det en He-Man som skulle rädda världen. Jag skulle bli He-Man, det var mitt mål.
Som 12-åring ser han en tv-dokumentär om könskorrigering och bestämmer sig för att göra det när han blir 18, men att hålla det hemligt för alla. Sen kommer helvetesåren.
– De sex åren var de värsta i mitt liv. På mellanstadiet börjar problemen, jag blir väldigt ensam och passar inte in. Sporten blir räddningen, jag är duktig och det blir allt jag gör.
På högstadiet försvinner det spontana sportandet på rasterna och problemen ökar, Lukas blir en stökig elev.
– Omgivningen började bli taskig mot en men när man är transsexuell hatar man sig själv så mycket att det är större än hatet från omgivningen. När jag blir ensam nedvärderar jag mig själv, men sen gör omgivningen det också.
För att undvika att vara själv med de mörka demonerna söker han ändå kontakt. Och ibland blir han medbjuden.
– Det brukade sluta med att de skrek elaka saker till en och vägrade släppa in mig. Jag tog det för att få vara med men det är sådana incidenter som får en att vilja ta livet av sig.
Viljan övergår i handling och efter ännu en kväll av bespottande går han till tågstationen och lägger sig på rälsen.
– Jag låg där och hörde ett tåg komma, då klev jag av. Jag brukade stå vid vägen och tänka att när nästa bil kommer springer jag ut.
Men han springer aldrig.
– Jag började själv fundera på varför jag stod där. Jag ville inte dö men jag hade ingen kompis, lärarna hatade mig och jag hade ingen hemma att prata med. När jag var ensam skar jag mig i armarna, jag kunde slå mig själv med hammare eller så gjorde jag planer på självmord men vågade aldrig. Jag kunde bli besviken på mig själv att jag inte ens kunde ta livet av mig.
Lukas rymmer hemifrån två gånger under sin uppväxt, en gång till Trelleborg där han bor med hemlösa. Han hamnar i ett tillstånd där han utmanar ödet, gör dumdristiga saker och bryr sig inte om han lever eller dör.
– Jag fick uppmärksamhet av att vara extrem. Så fort jag cyklade över en väg stannade jag inte för bilar, ändå träffade de inte mig. Ibland tror jag det var en mening med det.
På gymnasiet står han ut i två månader innan han börjar jobba som försäljare i stället. Han flyttar hemifrån och den hatiska omgivningen är borta men den inre avskyn sitter kvar, känslan av att leva i fel kropp tilltar.
På det nya jobbet på McDonalds träffar han Mia och blev bottenlöst kär i henne, men avvisad. En utekväll där Lukas syster övertalar honom att gå ut festklädd och uppsminkad som kvinna möter han Mia på nattklubben.
Det blir droppen.
– Jag ville vara en He-Man för henne, i stället stod jag där utklädd till en tjej. Då ville jag bara dö, jag gick därifrån till Motala ström och balanserade på räcket. Ramlar jag i så dör jag.
Men bakom honom blinkar blåljusen och en polis kommer fram och frågar vad han håller på med. Då brister det för Lukas.
– Jag har visat ytan där jag ska vara stark men gråten har alltid legat så nära nästan varje dag hela livet. Men då kunde jag inte trycka ner det, jag tror jag grät i tre dagar efter det här. Som att jag grät ifatt hela livet.
Polisen kör Lukas till psykakuten, där får han kontakt med en psykolog och det här blir vändpunkten.
– Jag säger för första gången att jag vill göra en könskorrigering. I dag har min mamma sagt att hon visste att jag mådde dåligt och undrade varje gång jag gick hemifrån om jag skulle komma tillbaka. Men hon skickade mig ändå inte till en psykolog.
Den här gången gör mamman inte om sitt misstag.
– Jag berättar det för min henne, hon jobbar på i Universitetssjukhuset Linköping och kopplar ihop mig med psykiatrikern Ulla Holmlund. Ulla förklarade för mig att det fanns fler som kände som jag och sa att från och med nu, gå ut och lev som kille.
Livet blir nu ett självförverkligande i stället för en överlevnadskamp. Det är också nu den könsbekräftande utredningen tar vid.
Lukas är 22 när han får sitt nya personnummer men det är inte förrän de senaste åren han slutar skämmas för sin ärrade kropp och kan säga namnet Jennie utan smärta.
Många gånger har han varit i fikarum och andra sociala situationer och lyssnat på folks nedsättande kommentarer om transpersoner, men bitit sig i läppen för att inte riskera sitt jobb eller plats i tillvaron.
– Första praktiken på räddningstjänsten sitter vi sex personer runt ett bord och en berättar om någon som gjort könskorrigering och alla börjar skratta. De säger vilka missfoster transpersoner är och att en sådan aldrig kommer till den här stationen. I dag hade jag rest mig upp och sagt ifrån.
Könskorrigeringen kommer alltid vara med honom men numera lägger han inte längre locket på om vem han har varit utan känner sig accepterad och lycklig. Han tänker inte låta bakgrunden hindra honom i vad han vill göra, allt från att komma in på Försvarsmaktens jägarutbildning till att bli brandman.
– Det man måste lära sig som transsexuell är att du själv löser problemen. Man är tvungen att besegra sig själv för att nå dit man vill.
Han väljer att vara öppen med sin könskorrigering, föreläsa om den och stötta unga som är i samma sits han en gång var.
Allt för att skapa en förändring.
– Jag försöker få folk att förstå vilken kamp jag bedrivit bara för att få vara mig själv och vilka hinder andra människor kan sätta i andra människors liv trots att de inte är medvetna om det själv. Ju uppriktigare jag är med det desto bättre effekt har det. Begränsningen sitter i dig och det är du som avgör om de här människorna ska påverka dig eller inte.