Tanken bakom miljonprogrammet formulerades på Socialdemokraternas partikongress 1964 och målet var att bygga bort bostadsbristen, höja standarden och avskaffa trångboddheten, genom en miljon nya bostäder på tio år. Som jämförelse har enligt SCB 7 400 småhus och 27 800 lägenheter börjat byggas hittills i år, i ett Sverige med två miljoner fler invånare. 

Men miljonprogrammet fick snart hård kritik, enligt Sabo, allmännyttans intresseorganisation. Kritikerna talade om social segregering, där bara de som inte hade något val hamnade i miljonprogrammets kvarter. Även själva husen fick kritik – "storskalighet och monotont utseende, bristfälliga fönster, läckande platta tak, usel väggisolering. Husen byggdes snabbt och rationellt med ny teknik och nya material som många gånger visade sig vara dåliga", skrev tidningen Vår Bostad 2001. 

Men miljonprogrammet har också kvaliteter, tycker Lars Nordling, arkitekt verksam från Julita utanför Katrineholm. 

– Lägenheterna i miljonprogrammet är generellt av mycket hög kvalitet. Men en hel del av dem har förvanskats. I Eskilstuna till exempel har man tilläggsisolerat och satt på plåtfasader. Man byter alla fönster, i en ny våg av fönsterbyten, som är tragisk för arkitekturen. 

På vissa håll, Lars Nordling nämner Norsborg i Stockholm, tycker han att miljonprogrammet blev "väldigt tätt, väldigt högt och lite stereotypt". 

– Vid norra infarten till Eskilstuna står det tre-fyra skivhus på rad, det är inte en svår miljö. Men fortsätter man rad efter rad blir det kanske för mycket. Det är en modefluga att tycka att det är fult, men det fula beror mycket på dåligt underhåll och förvanskning av husen. 

I Katrineholm tycker Lars Nordling att Rönngatan är ett gott exempel på hur man bör ta hand om miljonprogrammets hus. 

– I stället för att göra om dem helt renoverade man, lagade tak, målade och putsade om. Det blev jättefint. 

Johan Eriksson är vd på kommunala Nyköpingshem, arkitekt i grunden och beskriver sig själv som passionerat intresserad av miljonprogrammet. Han ser programmet i ett större perspektiv och tror att det mår som förväntat, och förtjänat. 

– Min bild, den generella bilden, är att det byggdes fruktansvärt många lägenheter på kort tid. Allt är nytt ungefär samtidigt och det behövdes under många år ganska lite underhåll. Under 1970-90-talen byggdes mycket i svenska kommuner med hyresintäkter från miljonprogrammet. 

När husen började behöva underhåll – Johan Eriksson nämner hissar, stammar, tak, fasader och fönster – insåg kommunerna att det också började bli nödvändigt att sälja av beståndet, menar han. 

– När det började talas om att sälja av miljonprogrammet spelade det ingen roll om det var rödgröna eller borgerliga som lyfte frågan om ombildningar. Man tog ofta upp demokratiskäl, att folk skulle ha möjlighet att äga sitt boende, men sanningen var att man inte hade råd att ha kvar miljonprogrammet. 

– Nu på 10-talet talas det mindre om att omvandla till bostadsrätter, fortsätter han

I stället säljer man ibland till fastighetsfonder, där vissa jobbar med konceptrenoveringar, stora renoveringar med stora hyreshöjningar, något som kritiserats av Hyresgästföreningen. 

– De köper hus med eftersatt underhåll och låga hyror. De tar inte fajten med hyresgästen, utan väntar tills lägenheterna blir tomma, renoverar och hyr ut till nya hyresgäster.