Det syns inte utanpå. Märks inte på sättet hon pratar. Men Ann Nordströms upplevelser de senaste åren har rotat sig djupt i hennes inre.
– Ingen vet riktigt hur jag mår när de träffar mig. Varje gång jag ska göra något tvingar jag mig till det, jag drar mig undan sociala kontakter och alla mina fritidsintressen har försvunnit.
2012 hade Ann Nordström arbetat inom vård- och omsorgssektorn i Vingåkers kommun i över 30 år. Mer än 20 av dem tillbringade på en och samma arbetsplats. En vanlig dag på jobbet skedde incidenten som vände livet upp och ned.
– Jag skulle hämta min brukare då denne mer eller mindre överföll mig. Jag reagerade och skrek något i stil med "nu jäklar får det vara bra". Sedan var det inget mer med det.
Några arbetskamrater blev vittnen till händelsen. Nio dagar efter att den inträffat blev Ann Nordström inkallad till ett möte med sina chefer. Först fick hon inte veta om orsaken, men efterhand började saken klarna.
– Jag fick veta att jag uppträtt olämpligt eftersom jag svurit och att jag blivit anmäld för detta. Då tog trakasserierna fart.
Ann Nordström upplevde det som att hon blivit utpekad som syndabock. Själv hade hon sett arbetskamrater som varit inblandade i liknande händelser, utan konsekvenser. Hon stängdes av från sitt ordinarie jobb, omplacerades flera gånger och gick ned i arbetstid.
– Jag blev helt förstörd. Jag tyckte att jag hade förklarat händelsen flera gånger, men cheferna lyssnade inte. Till slut hade också alla mina kolleger tagit avstånd från mig.
Ann Nordström säger att stöttningen från facket helt uteblev, organisationen avskrev ärendet tidigt. En lång period av sjukskrivningar följde, hon som knappt haft några sjukdagar tidigare under arbetslivet. Arbetsglädjen försvann, tankarna blev mörkare.
– Jag minns särskilt en dag när jag satte mig ned i soffan och tänkte att nu finns inget mer att leva för, nu vill jag ta mitt liv.
Då kom plötsligt en ljusstrimma av hopp. Året var 2014 när Ann Nordström efter lite slagningar på nätet hittade "Organisation mot mobbning". Där läste hon om Anita Wallstedt, en av initiativtagarna till den ideella organisationen som själv utsatts för arbetsmobbning, och sedan dess vigt sitt liv åt att hjälpa andra drabbade.
– Anns fall gjorde direkt intryck på mig, jag jobbade också inom vård- och omsorg när jag utsattes.
Anita Wallstedt visade sig bli Ann Nordströms räddning i kampen för att få upprättelse. Den förra är via sitt engagemang i frågan väl insatt i processen med att få psykiska problem till följd av mobbning intygade av läkare. Genom intyget kan ohälsan klassas som en arbetsmiljöskada.
– Anita lyssnade och trodde på mig. Hon sa dessutom att jag hade rätt, säger Ann Nordström.
Hennes läkare på företagshälsovården, som tidigt gav henne stöd, skrev en remiss till arbets- och miljömedicinkliniken i Örebro. Där gjordes en opartisk utredning av fallet, där hennes egna upplevelser jämfördes med vad facket, läkare, tidigare kolleger, arbetsgivare och chefer uppgav. Dessutom synades samtliga journaler, utlåtanden och övrig vårddokumentation kopplade till fallet.
I den tio månader långa utredningen, som stod färdig förra sommaren, slogs det bland annat fast att Ann Nordström farit illa av konflikten med chefer och arbetskamrater. Arbetsgivaren ansågs också ha varit oförmögen att hjälpa till med hennes rehabilitering.
Utredningen landade i att Ann Nordström utsatts för kränkande särbehandling som på sannolika skäl lett fram till hennes allvarliga ohälsa.
– När jag fick det på papper var det som att en stor sten föll från mitt bröst.
Enligt Anita Wallstedt på Organisation mot mobbning är arbetsplatsmobbning ett gigantiskt problem och hon får samtal från drabbade människor varje vecka, varav en stor majoritet är kvinnor i offentlig sektor. Hon säger att situationen är allvarlig när kommunerna, som har ansvaret för en god psykosocial miljö, inte kan säkerställa denna för sina anställda.
– Enda utvägen jag ser är att vässa lagen. I dagsläget finns inget straff för psykisk utfrysning på jobbet. Samtidigt måste alla individer ta eget ansvar och inse att mobbningen sätter spår för resten av livet hos den som drabbas.
Turerna i Ann Nordströms fall tog ingalunda slut efter utredningen. Arbetsgivaren ville först inte kännas vid utredningen, men med stöd av Anita Wallstedt kunde Ann Nordström till sist kvittera ut avgångsvederlag från Vingåkers kommun. Det blev även en del duster med Försäkringskassan, för att sjukpenning skulle beviljas.
– Jag levde länge på andra och tog lån. Så det klart att pengarna blivit små plåster på såren, men ärren inuti finns ju kvar, säger Ann Nordström.
Fortfarande är hon sjukskriven och deprimerad, sängliggande större delen av tiden. Hon gör frekventa besök hos sin kurator och psykiatriker. Hon vet inte om hon någonsin kommer kunna arbeta igen och ältar över om hon ska bo kvar i Vingåker eller inte.
– Under de här åren har jag mått fruktansvärt dåligt, mitt psykiska mående har helt brutits ned. Jag känner mig ständigt utmattad och nu orkar jag inte ta mer än några små myrsteg i taget.
Tidningen har varit i kontakt med Vingåkers kommun, som avböjt att kommentera Ann Nordströms fall.