I dag är hon lycklig, säger hon. Trots att hon har miljonskulder och lever på försörjningsstöd. Trots att familjen har splittrats och att ångesten aldrig lämnar henne.
Men hon lever. Och hon behöver inte dölja något längre.
Allt började 2009. Anki Persson var sedan flera år anställd som ekonom på två landsbygdsutvecklingsföreningar i Katrineholm. Jobbet var krävande.
– Jag fick skäll av alla hela tiden och till slut blev det för mycket. Det blev kaos i huvudet och jag fick panikångest.
För att varva ner började hon lägga patiens på datorn.
Sedan hittade hon slotmaskinerna.
– Det var ju roligt att snurra på hjul!
Det gick snabbt. Hon sögs in i en bubbla. Ett vacuum utan känslor eller tankar. Snart hade hon spelat bort alla sina pengar. Då började hon ta från jobbet.
– Under 2,5 års tid stal jag 240 gånger. Jag visste att man inte ska stjäla, men ångesten var så stark. Det som drev mig var flykten.
Till slut spelade hon all vaken tid. I bilen på väg hem från jobbet hade hon abstinens. Varje dag som hon inte upptäcktes beskriver hon som en gåva. Men till slut sprack det. Revisorn såg att det saknades pengar, och hon erkände. Anki Persson beskriver det som en lättnad. Hon gick själv till polisen och anmälde sig.
–Jag tänkte "tack gode gud, nu slipper jag dölja mer".
På väg hem ringde hon Sluta spela-linjen och berättade vad som hänt.
– De sa "vad tråkigt, men Katrineholm har ingen hjälp för dig". De hänvisade till psyk. När jag ringde dit frågade de "varför ringer du hit?".
Men hon fick komma dit och prata i alla fall.
– Det var oerhört värdefullt. Men med facit i hand borde jag ha blivit inlagd. Jag var så självmordsbenägen.
Under rättegången visade det sig att hon förskingrat 5,1 miljoner från arbetsgivaren. Hon dömdes till två års fängelse.
– Det var ett helvete att sitta på anstalt. Det är en liten värld och jag var rädd hela tiden. Folk var elaka, de ljög och jag kände mig aldrig trygg. Men jag bestämde mig för att klara det, säger hon.
Den sista delen av straffet fick hon avtjäna på ett behandlingshem. 2015 blev hon fri, men fortsatte gå i terapi. Och hon fick hjälp att förstå vad hon flytt från där inne i spelbubblan.
De började när hon var väldigt liten, de sexuella övergreppen som en av hennes närstående utsatte henne för. Medan hon var barn var övergreppen fysiska. När hon blev äldre fortsatte de i form av blickar och kommentarer. De pågick tills hon var 35 år.
– Jag tryckte ner alla känslor och blev en "duktig flicka", säger hon.
I terapin gick hon ner på djupet och återupplevde övergreppen. Hon beskriver det som nödvändigt.
– Terapin har räddat mitt liv. Nu har jag färre skäl att fly och den ångest jag har kvar har jag lärt mig att hantera.
Hon säger sig ha mött många kvinnor i samma situation. Som utsatts för övergrepp och senare hamnat i ett spelberoende. Just hos kvinnor har spelproblemen ökat under de senaste tio åren, enligt Folkhälsomyndigheten.
Hon säger sig ha fått bra hjälp från både kommunen och sjukvården, men hon önskar ett bättre samarbete mellan instanserna.
– I en drömvärld skulle det finnas ett team med representanter från psyk och socialtjänst som genom samtal kunde ta reda på vad som ligger bakom spelberoendet. För oftast ligger det något bakom, som en trasig uppväxt.
Hon fick några återfall efter domen, men i dag säger Anki Persson att hon varit helt spelfri i två år. Inte ens skraplotter köper hon. Och hon tycker att det är jobbigt när folk omkring henne pratar om spel eller spelar mobilspel.
– Vi kommer att få en generation som vi behöver avgifta från skärmberoende, säger hon.
Hon skulle gärna gå ut i skolorna och prata med elever, utifrån det hon själv varit med om.
– Jag skulle vilja berätta för dem om psykisk ohälsa, om att vara liten och ha en hemlighet, om konsekvenserna av att inte berätta – och hur viktigt det är att ha en vuxen att anförtro sig åt.
I dag är hon glad att hon fick ett fängelsestraff.
– Jag är tacksam för erfarenheten och det har gett mig skinn på näsan. Nu vet jag att jag klarar alla situationer.
Skulderna är kvar, hon kan inte teckna abonnemang, socialtjänsten måste stå för hennes hyreskontrakt och relationen med exmaken och barnen är frostig. Men trots att straffet är livslångt, beskriver hon sig som lyckligare än någonsin i dag.
– Jag har fått bygga upp mig själv på nytt. Nu är jag kär i livet igen!