"Människorna tänker att det är väl inte så farligt än så länge, men vi som jobbar med det här vet att det var så här det började senast också", säger Eveline Jacobson. Här på en bild från i somras.
Eveline Jacobson arbetar som specialistsjuksköterska på intensiven på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. I somras blev hon rikskänd när hon uppriktigt, med inlevelse, sorg och humor, beskrev hennes och kollegornas vardag under coronapandemin – och skoningslöst kritiserade dem som inte tar sitt ansvar för att minska smittspridningen.
"Till er som inte håller avstånd och tvättar händerna – fan ta er", sade hon i ett av årets populäraste sommarprat i P1.
Under sommaren sjönk smittspridningen dramatiskt, inläggningarna på sjukhus och intensivvårdsvårdade likaså. Men att kurvorna sedan en tid tillbaka pekar stadigt åt fel håll, så även i Sörmland, kan inte ha undgått någon. Redan för en månad sedan tog Eveline Jacobson till Facebook och manade till samhällsansvar. Tonen var allvarlig, men uppmuntrande. Skärpning – "nu håller vi i och håller ut!".
I fredags var det dags igen. Men den här gången var det peppande tonfallet som bortblåst. Nu, konstaterar hon med illa dolt raseri, är det allvar.
– Jag har ju fått förmånen att nå ut till ganska många. Så när det började pyra lite för en månad sedan så tänkte jag att jag drar iväg ett inlägg om att det försiktigt går åt fel håll. Sedan dess har det börjat bubbla mer och mer. Siffrorna stiger, staplarna går uppåt. Människorna tänker att det är väl inte så farligt än så länge, men vi som jobbar med det här vet att det var så här det började senast också, säger hon.
Vad var det som fick bägaren att rinna över?
– Jag går runt med en klump i magen. Jag ser så många sorgsna och frustrerade bilder på kollegor runtom i Sverige på sociala medier. De vädjar, bönar och ber folk att lyssna på rekommendationerna. Samtidigt ser jag hur andra festar och samlas i stora folksamlingar. Efter att ha sett mina kollegor i ett inslag på SVT häromdagen fick jag bara känslan av att herregud – folk begriper inte.
– Vi måste verkligen stoppa det här nu, innan det blir för sent. Det går att bromsa, det såg vi i somras, men alla måste ta sitt ansvar nu.
I inlägget, som i skrivande stund delats över 3 500 gånger, vänder hon sig direkt till de som inte följer riktlinjerna. "Varför vill ni inte hjälpa oss? Och varför vill ni varandra ont?", skriver hon.
– Jag är av den starka övertygelsen att människor vill varandra väl. Jag tänker att om man inte gör saker så bygger det på okunskap och på att man inte tänker sig för. Jag vänder mig direkt till dig och frågar: Varför gör du så här mot andra människor? Då hoppas jag att det blir en aha-upplevelse. Det är klart att ingen vill någon illa. Man vill bara ha kul själv. Vi lever i ett samhälle där det handlar om en själv. Jag tror att många kan och vill tänka på andra, man måste bara påminna. Och jag känner att jag måste skrika nu – för det håller på att gå åt helvete igen.
Du berättade om de sorgsna kollegorna du ser på sociala medier. Hur är stämningen på din egen arbetsplats?
– Det går inte ett arbetspass utan att vi pratar om covid. Om saker vi varit med om, rädslor för hur det ska bli och känslor kring det. Många går runt med klumpar i magen och är väldigt, väldigt oroliga. Vi ser att smittotalen och inläggningarna på sjukhus ökar. Skillnaden om man tittar på Stockholm, Uppsala eller Örebro är att där har man redan sett ökningen även på IVA. Vår ökning släpar. Man blir inte sjuk på tisdagen och behöver intensivvård på onsdagen. Det tar ett tag. Hur det här kommer påverka sjukvården vet vi om en månad. Det är därför många av oss känner en oro. Folk tycker att det är ju lugnt nu, men vi skriker nu för att vi vet hur det kan komma att se ut.
Det som nu tornar upp sig är svårt att överblicka. De första coronapatienter som behövde intensivvård lades in under vecka 10. Den 12 april, en dryg månad senare, intensivvårdades över 500 covidsjuka – en extrem situation för den svenska sjukvården, som normalt sett har totalt 523 intensivvårdsplatser att tillgå.
Efter rekordnoteringen på 558 IVA-patienter den 25 april sjönk siffran stadigt. Den 11 september vårdades endast tolv patienter på intensivvårdsavdelning. Men sedan dess har antalet ökat stadigt, och var under tisdagen 75 – en sexdubbling.
– Vi vet att det kommer att fortsätta en tid framöver. De som är smittade idag kan börja visa symtom efter uppemot två veckor. Vi vet, dels vis av erfarenhet, och för att vi har kunskapen, att många fler förmodligen är smittade. De som upptäcks nu har kanske redan hunnit smitta andra. Vi vet inte, men vi tror starkt att IVA-inläggningarna kommer att öka även i Sörmland.
Eveline Jacobson berättade i sitt sommarprat om situationen på Mälarsjukhuset under inledningen av coronapandemin och liknade den vid en krigszon.
Vad väcker det här hos dig, med tanke på att du har våren i färskt minne?
– Skillnaden nu är att vi har varit igenom det här en gång. Att stå inför det här är annorlunda. Fördelen är att vi vet vad vi kan vänta oss om det blir likadant. Vi vet ungefär vad som behövs och mer om hur vi ska behandla patienterna. Nackdelen är att väldigt många av oss fortfarande är väldigt slitna av det här. Känslan är inte "nu kör vi igen" – tvärtom. Ska vi jobba fem av sex helger och gå igenom den här mardrömmen en gång till? Jag möter kollegor som säger att de hatar corona, att de inte pallar det en gång till. Den här ovissheten är svår.
– I våras visste man inte riktigt. Eller man visste, men man hann inte agera innan det redan hade eskalerat. Nu vet vi hur vi ska bromsa det här. Därför blir det blir så provocerande för oss att människor inte lyssnar. Många kanske tänker att det inte är verkligt, eftersom varken de eller någon i deras närhet har drabbats. Men man ska komma ihåg att det här kan verkligen drabba alla.
Jag, och säkert många med mig, har gått från att konstant vara på helspänn till att pandemin sakta glidit undan i medvetandet. Nu är det plötsligt allvar igen. Hur tänker du där?
– Jag tror att det är något som genomsyrar hela landet. Det är jättelätt att man slappnar av. Även en annan, förstås. Det blir vardag. Men nu måste vi rycka upp oss och ta vårt ansvar. Jag vill att människor ska tänka på det stora Vi:et, snarare än jaget. Folk kommer att tröttna på att jag gapar, men jag gör det ändå. Jag känner att jag måste dra det här strået.
Vi rundar av, önskar varandra en fortsatt trevlig helg och säger hej då.
– Och du, bryter hon in. Tvätta händerna!