En av de drygt 2 000 grisarna på Snesta gård, vi kan kalla henne Stina, kommer fram och nosar nyfiket när man sticker fram handen.
Hon står med åtta andra lika gamla grisar i en box på betonggolv som delvis är täckt med halm. Stina bor på Snesta i 15 veckor och lever i en av 32 boxar i samma stall. Hon går aldrig ut, men hon ser dagsljus som kommer in genom de små fönstren på ladan.
- Helst skulle man ju vilja ha hälften så många grisar i varje box, visst, det skulle jag med. Om någon betalar för det, säger Fredrik Kindstrand.
Han har tillsammans med sin bror Magnus tagit över driften av gården som pappa Otto Kindstrand har haft i många år.
- Om vi inte skulle föda upp dem här då föds de upp någon annanstans. Och hur har de det där?
För det är antagligen så att grisen Stina har det så bra som en konventionell gris kan ha det år 2013. Det är rent och snyggt, nyrenoverat och Stina och de andra grisarna får ha sina svansar kvar.
Och även om grisarna står trångt och aldrig får gå ut, står de ännu tätare i Danmark och Tyskland, länder som vi svenskar köper mest fläskkött från.
Där står de så tätt att svansarna ofta klipps för att grisarna inte ska börja tugga på varandra.
Trots det köper vi dubbelt så mycket importerat kött i dag som för tio år sedan. Under samma tid har antalet företag i Sverige som har slaktsvin minskat med två tredjedelar. I Sörmland finns bara en fjärdedel av slaktsvinsuppfödarna kvar, av de som fanns för tio år sedan.
Fredrik och Magnus Kindstrand är till viss del optimistiska om framtiden eftersom de tar över en gård som redan finns. Men de skulle aldrig starta från noll.
- Man måste ju tro på framtiden. Men jag skulle inte bygga ett nytt stall och börja om från början, det skulle vara för riskabelt, säger Magnus Kindstrand.
Den hårda konkurrensen från importen har gjort att så många grisbönder har lagt ner att det kan vara svårt att hitta smågrisar att köpa in. Även slakterierna är i kris och har svårt att fylla sin verksamhet.