– Sedan jag var 13-14 år har jag alltid haft alkoholen att luta mig på, när jag ska ta mig an och ha trevligt med andra människor.
Vi sitter i en soffgrupp högst upp i den vackra men medfarna huvudbyggnaden på Vårnäs några kilometer söder om Vingåker. Här har missbrukare kämpat med sina beroenden sedan 1940-talet, förr genom manuellt arbete, nu genom samtal. En av dem är Patrik, en kille i 30-årsåldern från en av de fyra ägarkommunerna: Eskilstuna, Strängnäs, Katrineholm och Vingåker.
– Jag har väl inte vuxit upp med föräldrar som har visat att det är okej att prata om det man funderar över. Jag har trott att alla går omkring och inte pratar om sina känslor utan bara biter i.
– Så är det inte riktigt. Man blir förvirrad i sig själv om man inte tar tag i den biten. Man blir ett vuxet barn.
Patrik är uppenbart skärpt och både välbyggd och propert klädd. Möjligen röjer något i blicken åren av ojämn kamp mot ångesten. Drickandet på kvällar och helger kombinerades med hasch, och på jobbet amfetamin.
– Och sen benzo, benzodiazepin, för att ta bort ångest. Alla biverkningar och alla droger går hand i hand.
Att bli pappa för några år blev "en jävla käftsmäll".
– Jag trodde jag skulle kunna skita i det och skita i ansvaret och köra vidare solokvist genom livet. Jag provade det i ett halvår men stod inte ut med mig själv.
Patrik slutade med alla berusningmedel över en natt. "På vita knogar" försökte han härma de andra småbarnsföräldrarna som lämnade på dagis.
– Jag fick panikattack, började stamma. Saker som jag undvikit när jag var 12-13 år, där började jag ta vid när jag var 28-29.
Tillvaron rämnade helt. Patrik började injicera "det mesta jag kom åt", förskingrade pengar, förrådde förtroenden och gjorde inbrott.
– Jag försökte fylla mitt liv med prylar och kickar.
Inte för att sälja?
– För att sälja, för att det var kul. För att det är det en pundare gör!
Ekonomin tycks inte ha varit Patriks största problem. Plötsligt låter han som en trädgårdsmästare, berättar om "gerillaodling" av cannabis, med minimal skötsel och nya arter. Hur ett enda frö, beställt från Danmark för två kronor blir värt tusenlappar på gatan några månader senare. Varför ska man då nöja sig med ett Svenssonjobb?
– Du förstår vad jag menar men det är inte rätt och känns inte sjysst.
Hur känns det att sitta och prata om det här med oss?
– Det låter kanske tragiskt men jag har gjort det här i 4,5 månader: Suttit och pratat om sådana här grejer. Det är befriande att prata om sig själv när man levt i en bubbla så länge som man gjort.
Efter en misslyckad vända till Vårnäs för några år sedan återvände Patrik i vintras. Han stannade så länge man kan – en vecka på "sjukan", fyra veckors behandling och sedan tre månaders individuellt program. Nu, på ett första återbesök en månad efter "muck", mår han bra.
Hur tycker du att samhället hanterar missbrukare?
– Det är en fröjd att vara missbrukare i Sverige måste jag nog påstå. Det finns så himla mycket hjälp. Samtidigt som det är väldigt lätt att kunna fortsätta. Folk vet att det går alltid att vända sig till soc.
Vårnäs program, med hjälp till självhjälp, fungerar precis som det ska enligt Patrik.
– Jag har fått ut jättemycket här. Att man upprepar samma misstag tvångsmässigt om och om igen för att det känslomässiga kaoset är det man känner till. Här får man hjälp att reda ut det.
Dagarna är sprängfyllda: Fem-sex gruppsamtal om dagen. Föreläsningar och filmer "om andra som blivit nyktra". Minibuss till självhjälpsmöten i regionen. På fritiden promenader och – för Patrik – gym i Vingåker. Visst kan man isolera sig på rummet, men då får man sitta och prata om det inför de andra morgonen efter.
– Vill man bli drogfri gör man som rådgivarna säger.
Vi promenerar över den blåsiga gräsmattan till ett källargym där tiden tycks ha stått stilla sedan 60-talet.
– Lokalerna och sådant kanske behöver upprustning men det är sällskapet man är här för. Man ska inte kunna fly in i tidningar, filmer, tv eller någonting.
Är Vårnäs inte mossigt för en modern person?
– Stundtals. Vårnäs har som policy att inte ta emot gåvor. De har någon VHS med en doktor som föreläser om benzodiazepiner från sent 80-tal. Jag har svårt att se varför de inte är uppdaterade.
Den tidigare vändan på Vårnäs satsade han inte helhjärtat.
– Jag var rädd för att ta tag i mitt liv. Jag satt mest i telefon hela dagarna och ringde till tjejen.
Nu tillåts bara schemalagda samtal, maximalt tio minuter efter klockan fem.
Patrik är nöjd med det och känslan inför hemresan är god. Hemma väntar den främsta inspirationskällan.
– Det är sådant jag lärt mig av mitt barn att man är inte sina prestationer.