Schäfern Ilse har fått upp ett spår. Den här gången från tidningens reporter.
– Jag fick uppgifter om ett påkört hjortdjur här i Tystberga. Vi hittade olycksplatsen och Ilse lyckades hitta rätt spår, sedan spårade vi en dryg kilometer innan vi hittade ett rådjur med krossat bäcken. Det kunde inte ta sig vidare. Så jag stannade hunden, avlivade rådjuret och kontaktade markägaren.
Så beskriver eftersöksjägaren och Tystbergabon Sabina Teserius sitt senaste uppdrag. Ungefär två timmar tog det från att insatsen påbörjades till att hon och schäfern Ilse var klara.
– Ett ganska snabbt uppdrag, säger hon.
Eftersöksjägarna assisterar polisen när djur har skadats i trafiken och behöver avlivas. Efter en olycka kontaktas Sabina Teserius av polisen. Oftast åker hon ut själv tillsammans med Ilse men om det rör sig om ett större vilt, som älg, händer det att ytterligare en jägare följer med.
Jägaren får ett SMS med uppgifter om olycksplats och nummer till den inblandade trafikanten. Sabina brukar då ringa personen för att höra så att inte den är skadad och för att skaffa sig mer information om det skadade djuret.
Såg föraren vad det var för djur? Var de flera? Vilket håll försvann de åt? Hur ser skadorna på bilen ut? Den typen av frågor hjälper jägaren inför eftersöket.
– Har man kört på ett vilt så måste platsen vara utmärkt. Det är det viktigaste, annars betraktas det som smitning. Och har man inte en viltremsa i bilen så märker man ut platsen med en påse, grenar eller vad som helst, säger Sabina Teserius.
Hon har varit eftersöksjägare i 16 år och snittar ungefär två uppdrag i veckan. Sommartid brukar det vara relativt lugnt men från och med oktober inleds årets mest intensiva period.
"Bromsa in när ni ser arbete på vägarna. Ingen vill att man åker förbi deras kontor i 100 kilometer i timmen."
Till vardags jobbar Sabina som specialistsjuksköterska på ambulansen i Södertälje men har jägarjour "dygnet runt året om", som hon uttrycker det. De två yrkesrollerna går bra att kombinera och påminner i viss mån om varandra. Dels när det gäller att hantera människor som är skadade eller i chock, dels det rent medicinska.
Varför blev du eftersöksjägare?
– Jag är utbildad djurskötare och är en stor djurvän. Jag vill inte att djur ska behöva lida mer än nödvändigt. Sedan tycker jag om att jobba med hund också.
Inför eftersöket märker även jägaren ut olycksplatsen för att kunna utföra sitt arbete. Skyltar, lampor och reflexer signalerar till förbipasserande att sakta ner.
När olyckor inträffar på E4 händer det att förare passerar Sabina och Ilse i hastigheter långt över 100 kilometer i timmen.
– Ungefär 50 procent visar hänsyn och sänker hastigheten men den andra hälften kör på som vanligt. Det är otroligt respektlöst för det är livsfarligt både för mig och min hund.
Sabina Teserius har varit eftersöksjägare i 16 år. Riktigt så länge har inte Ilse varit med.
Ser folk en ambulans med blåljus på i trafiken sänker den stora majoriteten hastigheten. Men samma respekt finns inte när det gäller annan personal som har vägen som arbetsplats.
– Det kan hända att man behöver släppa hunden och då finns det en risk att de går tillbaka ut på vägen igen. Kollegor har fått hundar ihjälkörda.
Känner du dig ofta otrygg?
– Ja, absolut. Det är väldigt riskfyllt att jobba på väg, man måste hela tiden titta efter bilar och det händer ju olyckor. Det är det värsta, säger Sabina Teserius och skickar med en uppmaning:
– Bromsa in när ni ser arbete på vägarna. Ingen vill att man åker förbi deras kontor i 100 kilometer i timmen.