– Jag minns precis hur det var. Vi var på väg till hotellet, säger Lena Puman.
– Nej, vi var på väg ner till stranden, säger sonen Kalle.
– Nej, vi var på väg till hotellet. Vi skulle hämta badkläder, säger Lena.
– Nej, vi hade ju badkläderna på oss, säger Kalle.
Vissa detaljer är oklara, andra helt tydliga.
Familjen Puman hade varit i Phuket i Thailand i nästan tre veckor och hade bara några semesterdagar kvar. Mamma Lena, pappa Micke och barnen Kalle och Hannes, då 9 och 6 år, bodde i en bungalow en bit från stranden, Karon beach. Frukost brukade de äta på någon av de enkelt uppbyggda restaurangerna i närheten.
Den här dagen, den 26 december 2004, tar det längre tid än vanligt att ta sig till stranden.
– Efteråt konstaterade vi att det var tur att vi var så sega, säger Lena.
Klockan är mellan tio och halv elva på förmiddagen när familjen äntligen är på väg ner mot stranden. De har bestämt med en annan familj, vänner som också finns på orten, att de ska ha en härlig dag och bara leka och ha det bra på stranden.
Micke håller på att tröttna på familjen som efter den ovanligt långa frukosten fastnat vid en sån där spegel som satts upp i en kurva på en väg för att underlätta sikten vid möten.
– Vi höll på och larvade oss ganska länge, säger Lena.
De börjar gå på en liten gångväg av gräs som leder ner till en gata och därefter en mur, ett buskage och slutligen stranden. När de befinner sig cirka 200 meter från strandkanten möts de plötsligt av en massa folk som springer och en bil som kommer körande fort emot dem.
– Vi förstod inte varför, säger Lena.
– Jag trodde att det var en bil som var farlig, att det var därför de sprang, säger Hannes.
Men när de tittar ner mot gatan och stenmuren intill stranden ser de plötsligt havet krossa muren och forsa in över gatan.
– Det var inte en våg – det var havet som kom över gatan, säger Lena.
– Jag såg muren, sen vattnet. Allt bara rasade. Jag tänkte "Vad fan händer nu?" Men sen hängde jag bara med de andra och sprang, säger Kalle.
Lena tar Hannes hand och springer. Kalle springer bakom, hand i hand med Micke som trycker på Lenas rygg för att det ska gå fortare.
När Hannes flipfloptoffel ramlar av vänder han sig och tänker att han ska springa tillbaka och hämta den. Lena tänker annorlunda. Skon får ligga kvar. Nu gäller det att springa, fort. Springa för livet.
De kommer in i en gränd.
– Det är ju det sämsta man kan göra om vattnet kommer men vi hade ju ingen annanstans att ta vägen, säger Lena.
Men när de har sprungit en bit stannar allt av, lika plötsligt som det började. Folk slutar springa.
– Det värsta var att man inte förstod vad som fick havet att komma över gatan. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger Lena.
Men pojkarna förstår inte allvaret.
– Vi tyckte att det var tråkigt att vi inte fick bada, säger Kalle.
Det blir inte någon dag på stranden. I stället går familjen tillbaka till sin bungalow.
– När vi kom dit såg vi andra vågen komma. Vi filmade den till och med.
Pumans bungalow är intakt och familjen stannar där hela dagen för att undvika förödelsen. Familjen hjälper två andra familjer, en dansk och en svensk, som har fått skrapsår i samband med att flodvågen kom.
Den danska familjen har klarat sig bra. Men familjen från Örebro är i chock.
– De hade hamnat i vattnet. Barnen grät. De fick låna dusch, handdukar och kläder.
Resten av dagen ägnas åt att försöka ha det så mysigt som möjligt, för att skapa lugn.
– Vi satt och ritade och försökte tänka på annat.
Familjen Puman har haft tur. De hamnade aldrig i vattnet, har inte blivit skadade och har all packning kvar i en bungalow som står kvar orörd.
– Det är nog därför ni inte minns det som något dramatiskt, säger Lena och vänder sig till sönerna.
Sent på kvällen lyckas familjen hitta en restaurang som är öppen. Men trots att de inte hade ätit på hela dagen saknade de aptit.
– Jag kunde inte äta, säger Kalle.
– Nej, jag fick inte i mig en tugga. Vi satt där med fin bakgrundsmusik och skulle äta som om inget hade hänt, säger Lena.
Restaurangen har klarat sig bra. Men kaoset utanför vittnar om en stor katastrof.
– Ute på gatan låg en telefonkiosk upp och ner och det låg båtar och bilar inne i byggnader, på gatorna och gräset. Det var kaos, säger Lena.
Först dagen därpå vågar familjen se sig om.
– Det var kanske fem restauranger i rad som var helt borta, säger Kalle.
– Men vi såg inga döda människor. De hade nog hunnit plocka bort dem, säger Lena.
Det är först när de kommer hem, några dagar senare, som Lena börjar förstå omfattningen av katastrofen.
– När vi kom till Arlanda var det fullt av folk där. Psykologer och andra stödpersoner. De var så allvarliga. Då tyckte jag att det var jobbigt och obehagligt. Vi tyckte att det var hemskt men det blev ännu värre när andra också tyckte det, säger Lena.
Hon har undvikit att läsa om flodvågen. Hon har bara sett en dokumentär om hur en tsunami kan uppstå. Mer klarar hon inte.
– Vi har avskärmat oss lite.
Men upplevelsen av tsunamin har inte avskräckt familjen från nya semesterresor. 2008 var hela familjen tillbaka i Thailand och i år bär det av igen, med avresa på tioårsdagen av tsunamin.
– Jag tänkte inte ens på det när jag köpte biljetterna, säger Lena.
Men visst har händelsen påverkat dem, främst Lena.
– Man tittar på havet. Vill att det ska ligga still. Och när stormen Gudrun kom gick jag upp mitt i natten och tänkte "nej, nu får det vara nog". Man var så känslig.
De har undvikit att tänka "tänk om", tänk om vi gjort si eller så. Men de inser att de har haft tur och är lyckliga att de kom hem som en hel familj.
– Jag har tänkt "Shit, vilken tur vi hade", säger Kalle.
– Jag är väldigt glad att jag lever och är frisk. Saker som folk gnäller över känns små, säger Lena.