Hur hamnade du här?
– Jag är en beroendepersonlighet, det är nog fler som är det än vad vi vet om. Men det är inte alla som utvecklar den personligheten till rent missbruk. Jag har gjort det, jag har flytt in i olika beroenden sedan jag var 12-13 år. Jag har varit lite smått medveten om att jag gillar att fastna i grejer och gått omkring och trott att det är en positiv egenskap för mig, att jag snöar in på saker, vare sig det är jobb, dataspel... Allt för att undvika mina känsloanstormningar.
Patrik berättar att han är i 30-årsåldern, uppväxt lantligt i länet under ordnade förhållanden och har ett minderårigt barn. Han hade senast ett kontorsjobb.
– Jag förskingrade pengar och fick sluta. Då gick jag ned mig tyvärr, i missbruket.
– Sedan jag var 13-14 år har jag alltid haft alkoholen att luta mig på när jag ska ta mig an och ha trevligt med andra människor. Så har jag alltid bedövat mig med det och gjort om det själv till att jag förgyllt vardagen och helgen med det. Annars har jag flytt in i jobb och trott att jag kan glida igenom livet utan att ta tag i den här biten. Jag har väl inte vuxit upp med föräldrar som har visat att det är okej att prata om det man funderar över. Jag har ju trott att alla går omkring och inte pratar om sina känslor utan bara biter i och kör. Så är det inte riktigt. Man blir förvirrad i sig själv om man inte tar tag i den biten, man blir ett vuxet barn.
– Det får man hjälp med här, lära sig hantera och förstå varför man beter sig som man gör, varför man flyr.
Hur har missbruket sett ut från tonåren?
– Framför allt alkohol under högstadie- och gymnasietiden, och hasch, och sedan har det bara eskalerat och blivit mer och mer destruktivt genom åren. Det har blivit en slags mani, ett självskadebeteende. Jag har alltid jobbat mycket men alltid dopat mig genom jobb... Jobbat i restaurang och det har varit amfetamin när jag jobbat. Och hasch och alkohol på kvällarna och sen "benzo", benzodiazepin, för att ta bort ångest. Alla biverkningar och alla droger går hand i hand, man hittar alltid nåt för att ta bort den ena biverkningen från den andra. Man har nånstans vetat om att det är skadligt men haft konstig syn på att leva fort och bli ett vackert lik liksom.
– Mer och mer när åren gått har man blivit mer självupptagen, självcentreringen blir olidlig till slut, det blir pinsamt att vara bland folk nykter, släktingar och vänner. Jag har väl någonstans känt att det är dags ta tag i det där.
Patrik fick ett barn.
– Då fick jag ändra hela mitt tänk. Kan inte leva för dagen längre, måste tänka 40-50 år framåt. Helt plötsligt från att leva från dag till dag, så vart ju det en jävla käftsmäll för mig. Det var inte planerat med mitt barn, jag trodde jag skulle kunna skita i det och skita i ansvaret och köra vidare solokvist genom livet. Jag trodde jag skulle kunna bli en ansvarslös farsa, köra på livet utan att ta det ansvaret – barnkalas, dagishämtning... Jag prövade det ett halvår men jag stod inte ut med mig själv. Utan jag ville kliva i papparollen helt och fullt. Och försökte kliva in i rollen med hull och år, på vita knogar som det kallas, att man bryter med allt alkohol och droger. Och går ut och låtsas vara normalstörd. Det går inget bra för mig, i sociala sammanhang, som när jag ska lämna min son på dagis. Jag fick panikattacker, började stamma. Saker som jag undvikit när jag var 12-13 år, där började jag ta vid när jag var 28-29. Och jag känner att det här klarar inte jag riktigt själv.
– Då har jag en bror som gjort samma resa, jag tänkte att jag tar rygg på honom. Så var det inte, jag använde [droger] i alla såna här sammanhang fram tills [mitt barn] var fem år.
– Min situation blev hopplös, jag gjorde en behandling 2012, men klev inte i ordentligt, var allmänt arrogant. Jag var rädd, rädd för att ta tag i mitt liv, det var här [på Vårnäs behandlingshem] också. Jag satt mest i telefon hela dagarna och ringde till tjejen.
Man får ringa?
– Förut fanns det en telefonautomat här nere så man kunde köpa telefonkort. Nu försvann den för ett halvår sen.
– [Barnet] blir i alla fall äldre och jag är tillsammans med den här tjejen som jag har [barnet] med, och använder, för att jag är så jävla rädd för det mesta. Jag använder när jag lämnar på dagis och släktmiddagar och för det mesta, den enda gången jag inte använder egentligen är när jag är hemma själv och inte behöver träffa folk.
– Det blir värre och värre. För några år sedan började jag injicera, och... injicerade det mesta jag kom åt faktiskt. Främst amfetamin och... jag höll på att lösa upp opiater och så. Och då känner jag att jag kan inte hålla på så här länge till, i ett år höll jag på med det. Och stod
inte ut med mig själv. Jag bodde hos vänner. Hoppade in i någon roll, jag började bryta i portar, trappuppgångar, sket i det mesta.
Bryta dig in?
– Jag bröt mig in i förråd, försökte fylla mitt liv med prylar och kickar.
Inte för att sälja?
– För att sälja också, för att det var kul, för att det är det en pundare gör. Lite så.
Hur känns det att sitta och prata om det här med oss?
– Det är inga problem, jag litar på er. Jag vet inte, det låter kanske tragiskt men det är inte så tragiskt, jag har gjort det här i 4,5 månader: suttit och pratat om sådana här grejer.
– Jag är ganska van att sitta och prata om mig själv, självcentrerad som man blir i missbruket. Det är befriande och kul att prata om sig själv när man levt i bubbla så länge som man gjort.
Hur menar du att man blir egocentrerad? Du behöver använda droger för att...?
– Man får en jävla ångest av självskadebeteendet som man håller på med, jag har fått det, det är nog olika hos alla som är drogberoende. Jag har svårt att bolla en konversation. Kände inte igen mig förut när jag pratade med mina föräldrar, pratade med släkt och vänner, när jag inte har någonting i mitt som jag känner..., när man tappat livsgnistan och inte tycker det är kul att berätta om någonting i ens liv, inte ens om [barnet]. Mitt största intresse var droger och alkohol och när jag blev av med mitt arbete hade jag ingenting att prata om helt plötsligt.
Självkänslan försvinner?
– Ja, egenvärdet är lika med noll för att man aldrig lärt sig duga genom att bara existera. Man är sina prestationer, har jag trott länge. Det är sådant jag lärt mig av [barnet] att man är inte sina prestationer.
Hur tycker du svenska samhället funkar kring att ta hand om eller inte ta hand om människor? Hur fungerar man som missbrukare här?
– Är man en beroendepersonlighet hittar man alltid anledningar att använda. Det är en fröjd att vara missbrukare i Sverige måste jag nog påstå. Det finns så himla mycket hjälp att få. Samtidigt som det är väldigt lätt att kunna fortsätta. Man hamnar inte på gatan, man får
alltid... folk vet att det går alltid att vända sig till soc. Det är kanske ett system som tillåter att hur du än beter dig så kommer du aldrig hamna på gatan. Det finns alltid en fallskärm i Sverige. Du kan bete dig, vi har ju kriminalvård, vi vårdar ju våra kriminella, vi straffar ju inte. Och det är väl humant. ... (paus) Jag har inte tänkt så mycket på det faktiskt.
(Behandlingsprogramledaren Ove Larsson lämnar rummet)
Vad tycker du om Vårnäs?
– Själva upplägget alltså... jag har inte så mycket att jämföra med, har inte varit på något annat. Det funkar för mig, det funkar om man vill bli nykter. Så är det med de flesta behandlingsformer, ska man dra det till sin ände så om man vill..., det spelar ingen roll vart man hamnar, det är bara ursäkter för att man inte riktigt vill sluta använda – "det var fel på det här och fel på det" – vill man sluta så kan man ha vilket behandlingshem som helst. Det beror på hur lätt man har att anpassa sig och gilla läget. Jag har fått ut jättemycket här, 12-stegs kanske ni känner till, "hjälp till självhjälp". Det handlar om att man får lära sig att identifiera sina beteenden som gör att man faller tillbaka om och om igen, att man upprepar samma misstag, tvångsmässigt, om och om igen för att det här känslomässiga kaoset är det man känner till, det man är van vid, det blir något slags trygghet.
– Här får man hjälp att reda ut det, varför man fått en massa manier och fobier för människor, det är olika för alla men inte så jävla lätt att se de delarna hos sig själv när man sitter och umgås med sig själv.
Hur har du tillbringat dagarna här?
– Jag var här 4,5 månader. Jag försökte ta tillvara på sällskapet. Tränade en hel del. Vi åkte in till Vingåker där de har träningskort. Vi gick promenader. Annars är det ganska späckat schema, det är fem-sex sittningar om dagen där vi sitter så här och pratar om känslor. Vi lyssnar, kollar på filmer om andra som blivit nyktra, hur de gjort det. Det är inte lite "corny", jag tänker 80-tals..., du är en modern människa?
– Stundtals, det är gamla VHS-filmer, Vårnäs har som policy att de får inte ta emot gåvor från välmenande föreningar eller vad som helst. De har någon VHS med en doktor som föreläser om benzodiazepiner från sent
80-tal, på sjukan som det kallas, där de som går i morgonrock bor. Jag har svårt se varför [sådana material] inte är uppdaterade. Det handlar om några hundringar. Jag vet inte om det är licenser man får betala för, kanske är dyrare än man tror att köpa in sådant material.
– Jag gillar det ändå. Lokalerna och sådant kanske behöver en upprustning men det är sällskapet man är här för. Man ska inte kunna fly in i tidningar, filmer, tv eller nånting.
De har slutat med betaltelefon, vad betyder det?
– Man kan bara ringa schemalagt 10 minuter varje kväll efter kl 17. Man ska inte kunna fly in i någonting.
Hur påverkar det dig?
– Jag vill tro att det påverkar mig till det positiva. Det är jag nog ganska säker att det gör. Man kommer inte undan någonstans. Det är en jävligt speciell situation. Man går in i sig själv i 4,5 månader, det blir en hel del masker man tar på sig, roller man hoppar in i, för att hantera människor. 30 beroendepersonligheter som springer runt här och får inte göra något annat än sitta och prata med varandra. Du kan tänka dig: Det blir intensivt. Man kan sitta på rummet också och isolera sig men rådgivarna ser det där och då kommer de tar det med en dagen efter: "Nu vill vi att du sitter här ute i rummet och pratar om dig själv i morgon bitti". Vill man bli drogfri gör man som rådgivarna säger.
Hur bra är de?
– Jag tycker de är väldigt proffsiga. Men jag har som sagt ingenting att jämföra med.
Fuskar folk på olika sätt? Går det att gömma en telefon, ta med sig droger in eller beställa hit?
– Det går att göra det men det är sådan jäkla öppenhet. De flesta här vill bli drogfria. Alla rådgivare är gamla användare som använt, de är inte dumma i huvudet, de ser ganska omgående [om någon är drogpåverkad] man märker det på personligheten. 95 procent av alla som är här vill ha lugn och ro, drogfritt... Parbildningar är också förbjudet. Allt det där som kan påverka en att må dåligt. 95 procent, de flesta, vill ha schysst spel efter reglerna, det gör det enkelt för alla göra sin grej. Inte ha några störande moment runt omkring. Kanske få den där tiden att utvecklas som människa, reflektera över sina val, sig själv. ... Jag kanske är luddig och djup när jag berättar det här men det finns inte så mycket skandaler att berätta.
Du jobbade litet grand på olika ställen, du höll på en del med brott, hur finansierade du missbruket?
– Jag har alltid jobbat väldigt mycket.
Det gick ihop med lönen?
– Ja, det kan man säga. Jag har manipulerat mina föräldrar och folk runt omkring mig. Jag har förskingrat pengar på jobb.
Hur mycket lade du ut i månaden på droger och alkohol?
– Det är väldigt olika. Någon tusenlapp, ibland tiotusen vissa månader. Det är inte sådär väldigt mycket faktiskt, jag var ganska... självgående när det gäller droger. Jag odlar egen cannabis och får det att gå runt.
Genom att sälja också?
[Patrik nickar.]
Du var ganska ekonomiskt effektiv?
– Det är ganska lukrativt att odla cannabis.
Det hade varit spännande att höra en annan gång, om hur marknaden ser ut i länet, den under världen kring sådant...
– Det har uppstått ett nytt grej, det kallas för gerillaodling, då odlar man ute på somrarna. Så länge du planterar i sydostläge så tar morgonsolen hand om daggen, som alla haft problem med förut: när de odlat cannabis ute i Sverige så har daggen fått blomman att ruttna. Men
nu har de korsat den med rysk planta som kallas Ruralis, den blommar inte efter ljus utan tid, efter 110 dagar. Du köper ett frö från Danmark för 2 kronor och efter 110 dagar har du en planta som är värd... 600 kr för fem gram. En planta kanske är värd 3-4000 kronor.
Man kan använda både blad o stjälk?
– Nej, bara blomman. Men om du har 100 sådana plantor och du sätter 1 maj...
Då är det halv miljon sen?
– Så blir det inte men säg om hälften av plantorna går i blom och du kan skörda en tredjedel av dem. Det är svårt att hålla sig ifrån det, ta ett vanligt Svenssonjobb och ta ut 20-25 000 kronor varje månad. Du förstår vad jag menar. Men det är inte rätt och det känns inte schysst när man har [barn], jag vill vara ett föredöme, vill att han ska ha ett bra liv, det får han om han har ett Svenssonliv. Och lär sig framför allt att tycka om sig själv.
Hur är din situation just nu?
– Jag åker hem i dag, har varit här sen i söndags kväll, i tre dagar.
Hur känns allt det här?
– Det känns bra, jag har ju... tar ju beslut att bryta med [barnets] mamma som jag bor med nu och vi håller ihop mest för barnets skull. Så är det. Men vi har väl valt... vi är inte schyssta mot varandra, det är sådana grejer som gör att man kan må dåligt och börja använda igen. Jag försöker ta upp kontakten med familjen, den har blivit lidande. Släkt och vänner. Det är ett handlingsprogram, man kan inte sitta o vänta på att folk ska göra någonting åt en eller det hända av sig självt. Det är jag som måste göra något.
Vad har du för drömmar?
– Jag vill ha fler barn. Jag vill ha en vettig sysselsättning. Försöka hitta vad jag kickar på i livet, nykter. Vad jag tycker om att göra, varför och hur jag ska kunna fortsätta. Det är sådana grejer som ni kanske gjorde när ni var 12-13. Jag vill kliva in i mitt liv. Kliva i mitt liv på riktigt.
Nåt mer?
[Patrik berättar om sin skam inför familjen och släkten. Föräldrarna försöker vara förstående men känner sig svårt drabbade. De har ändå gett Patrik stadigt stöd, säger han.]
Hur fungerar ditt liv nu? Du letar eget boende?
– Mm.
Söker du jobb?
– Det är inte prio ett just nu. Men jag söker jobb och utbildningar vid sidan om.
Du verkar vara företagsam och skärpt, inte så orolig över att kunna försörja dig?
– Det har aldrig varit något problem att få ta i ett jobb. Problemet att stanna kvar där. Jag vill tro det också att det går att hitta jobb. Jag vill bara hitta vad jag vill syssla med.
[Endast smärre redaktionella justeringar har gjorts i texten.]