– Det går alldeles lysande för bäverstammen, det kan jag uppriktigt säga. Det finns bävrar i nästan samtliga vatten i Sörmland, den är spridd i hela länet, säger Anders Nilsson som är jaktvårdskonsulent på Jägareförbundet på Öster Malma.
Vi träffas vid Sigtunaån i utkanten av Gnesta för att titta till ett bäverrevir. Här har Nilsson sett bäver, men att någon ska simma upp framför kameran och slå effektfullt med svansen och sedan dyka med ett plask, är knappast troligt. Bävrarna är nattaktiva och sedan ser det inte bättre ut än att de inte längre bor kvar i det här reviret. Spåren är inte färska – men de är tydliga.
– Här ser man att de ätit av energiskogen närmast ån. Och tidigare när jag gått här har det synts till tydliga gångar bland strandväxterna, säger Anders Nilsson.
Lite längre bort syns själva bäverhyddan, byggd av ditsläpade pinnar. Från strandkanten och flera meter in mot land sträcker den sig.
– De vill ha ingångarna under vattenytan så att de kan ta sig in och ut ur hyddan skyddade.
En av de största anledningarna till att bäverstammen hålls nere när den ökat inom ett område är att det kan bli brist på mat. Längs med strandkanten finns klibbal kvar, ett träd som de inte gillar. Exempelvis syns inga björkar, som står betydligt högre upp på menyn, till.
– De tycker inte om att söka föda för långt ifrån vattnet, det är en av anledningarna till att de ibland dämmer upp och höjer vattennivån. På land är de betydligt mer utsatta för rovdjur som lo, varg och björn.
Han berättar att det har varit gott om bävrar i Sörmland under en tid och att de i stort sett reglerar sitt antal själva. De jagas i viss mån, rovdjur kan döda några, men den största begränsningen är antalet lämpliga livsmiljöer och mat. Bävrarna hävdar sina revir och det kan bli slagsmål om två konkurrerar om samma område.
– Det har funnits gott om bäver i länet ett tag, men nu har folk börjat se dem nära städerna och då uppmärksammas de mer. En vild gissning är att det finns 4–5 000 bävrar i Sörmland, men det kan lika gärna vara 2 000 eller 10 000.
Vad som hänt med den bäverfamilj som bodde i den hyddan vi besöker är svårt att veta.
– Kanske är det ett rovdjur som tagit dem, hyddan ligger i utkanten av Sjundareviret där det finns varg, säger Nilsson.
En annan orsak kan ha varit en jägare. De kan även ha flyttat på grund av brist på föda eller att någon av föräldrarna i familjen dött.
Anders Nilsson själv jagar ibland bäver, något som inte hör till det vanligaste valet för jägare.
– Dels har de fin päls, dels tycker jag köttet är bra – även om det inte blir så mycket från varje djur. Jag röker köttet och äter bakbenen. Det smakar ungefär som älg tycker jag.
Just pälsen gjorde att bävrarna blev utrotade i Sverige under 1800-talet. De som finns här nu är norska bävrar som blivit inplanterade.
– Det tog ett tag innan de koloniserade de områden som var lämpliga, men nu är det gjort.
Jonas Åkerberg är vikarierande vilthandläggare på länsstyrelsen i Södermanlands län. Han berättar att de får in några ansökningar varje år från folk som vill riva dämmen som bävrarna byggt upp.
– I år har vi fått in tre ansökningar från folk som vill riva dämmen och en ansökan om skyddsjakt på bäver. Ibland kan det högre vattenståndet som blir vid dämmena riskera att skada vägar och järnvägar. Ibland är det skogsbolag som hör av sig om att deras skog står i vatten, säger han.
– Men det är aldrig tillåtet att riva själva hyddan. Dämmet påverkar dock hyddan, eftersom bävern vill ha ingångarna under vatten. Samtidigt kan deras vinterförråd med mat bli obrukbart. De gömmer det på botten vid dämmet och blir det för lite vatten kan det bottenfrysa på vintern, då får de ingen mat.
Bävern har en ekologisk roll i naturen. När den fäller träd ger de döda stubbarna upphov till nytt liv som tickor och insekter. De uppdämda vattensamlingarna blir en plats att söka föda på för många vattenlevande djur. Om dämmena växer igen bildas näringsrika ängar – som kallas just bäverängar.