Att olika planer här i livet tar nya vändingar är inte ovanligt. När jag hade bokat en resa till New York ångrade jag mig. Jag bokade av och tillsammans med en polare bokade jag en resa till Karibien i stället. När väskan var packad och valutan växlad hände något dramatiskt. En vecka före avgång ringde telefonen. Min kamrat hade blivit allvarligt sjuk och en fem veckor lång sjukhusvistelse väntade.
Veckorna gick och de tråkiga incidenterna la jag på hyllan. Jag skulle ut och resa – det hade jag redan bestämt. När jag insåg möjligheten att besöka Europas hjärta tog jag den chansen. London var ingenting nytt för mig, men det fanns mycket jag fortfarande inte hade upptäckt. Jag packade väskan, åkte till flygplatsen och begav mig ut i Europa för första gången alldeles ensam.
Jag kände hur friheten tog över och att jag kunde göra precis vad jag ville utan att någon la sig i. På shoppinggatorna trängdes jag bland folk och röda bussar. I affärerna passade jag på att fynda till nedsatta priser. Och på restaurangerna kunde jag njuta av precis den mat jag tyckte om. Alla beslut var mina egna. Att göra den här resan kändes fantastiskt.
Den sista kvällen valde jag att stanna upp från stressen. Jag ställde mig på London Bridge under den klarblå himlen. I tjugo minuter stod jag och tittade på flygplanen som gick ned för landning. Samtidigt började jag funderade på vad mycket livet faktiskt betyder. Trots att bilarna susade förbi bakom mig var allting knäpptyst. De positiva tankarna hade tagit över. I lugnet insåg jag att resan och självständigheten hade fått mig att växa.
Sakta vandrade jag vidare med ett leende på läpparna.