Jo, enligt Stefan Eriksson i Vingåkers bowlingklubb är Göran en driftig klubbordförande och en riktig lagspelare. "Han ställer alltid upp för klubben och utan honom skulle klubben inte vara det den är", heter det i Erikssons motivering.
Det får ordförande Johansson att blygsamt mysa lite. Sedan bollar han tillbaka berömmet till Eriksson, som i år utsågs till bästa kamrat i bowlingklubben.
– Jag får väl nominera honom nästa år, ler Göran.
Men visst finns det fog för lovorden. Efter 19 år som ledare och spelare i Vingåkers IF halkade Göran in på bowlingbanan 1995. Han beskriver sig som en riktig föreningsmänniska. Det är livet i bowlingklubben VBK, snarare än strävan efter sportsliga resultat, som sporrar honom mest.
– Jag tycker det är givande både för mig själv och medlemmarna att ha kul tillsammans och skapa sammanhållning. Framgång skapar inte nödvändigtvis laganda, menar han.
Göran lever tillsammans med sin fru Kristina och ett par katter, har två egna barn och två bonusbarn som alla är vuxna. Efter nästan 40 år på Nammo är det endast tre år kvar till pensionen. Vad han ska göra då – förutom att bowla och fortsätta styrelsearbeta i VBK – är lite oklart.
Han har inga gröna fingrar, säger han. Men han har händer som gillar att ratta; ute i garaget står en alldeles nyinköpt Camaro av 99 års modell. Han hittade den på Blocket och beskriver den som ett riktigt kap.
– Bilen är en dröm jag har haft i många år. Kristina tycker också om att vara ute och glida. Blir det bara lite sommar någon gång ska vi ut och känna vinden och dofterna!