Ännu ett nyår och ännu en efterlängtad men likväl friskt fabricerad känsla av nystart. Många brukar ge nyårslöften om att träna mer, lära sig ett språk, bli en bättre människa och så vidare. Jag brukar i regel skrocka, av lika delar överlägsenhet som resignation, åt idén att det skulle gå att förändra den man är i vuxen ålder.
Men samtidigt ägnar även jag mig åt denna harmlösa tankelek. I min mobiltelefon kan jag snabbt hitta flera hafsigt nedtecknade planer för olika då kommande år. Listorna är snarlika och handlar alltid om att jag ska läsa mer skönlitteratur. På bordet hemma ligger fortfarande "Paradiset" från höstens nobelpristagare Abdulrazak Gurnah och väntar.
Min bror är lite av en expert i fältet. Förutom att läsa mycket för han dessutom noggranna rapporter om vilka genrer han läser, hur många sidor per månad det blir i snitt och typ vilken skostorlek romanpersonerna har. Det har till och med gått så långt att han anser att appen Goodreads – vars syfte bland annat är att föra statistik över användarens läsning – är för begränsad. Istället sköter han sin bokföring i kalkylprogrammet Excel där han lätt kan sortera sin information på alla möjliga sätt. Vilken nörd!
Jag är av enklare virke än så. För mig räcker det att ha en i bästa fall vag plan för min framtida läsning och en ännu mer svävande uppfattning om hur dåligt jag följer den. Så jag tänker nog fortsätta med mina högst konturlösa framtidsplaner som jag vägrar avkräva några resultat. Men betyder det att jag kommer att sluta skrocka åt alla som kallar det för nyårslöften? Förmodligen inte.