En yngling som far iväg med bilen över gården där barnen leker blir mest en axelryckning. Det har hänt betydligt mer svårbegripliga saker i Sköldinge på sistone.
En 70-årig man mördas i sitt hem. Alldeles intill stjäls några månader senare en glassbil som kör ihjäl en omtyckt Sköldingebo. Orten går in i ett chocktillstånd, mitt i högsommarljuset när döden i vanliga fall känns avlägsen.
Ingen av de misstänkta gärningsmännen kommer från orten. Ändå har händelserna blivit kulmen på en stökig tid i Sköldinge. Alltför stökig, tycker bland andra Lennarth Dahlberg som i tisdags arrangerade ett möte på idrottsplatsen med ortsbor, polis och socialtjänst.
Mötet handlade om spåren av "buset", den där svårdefinierbara gruppen människor som inte alls är en grupp men som får folk att känna sig hotade, ofredade och kränkta.
"Buset" skapar otrygghet, otrygghet skapar rädsla. Och det är något som gnager när det ordnas ett öppet möte om läget. Man tänker på folk som tar lagen i egna händer och bildar medborgargarden. Men väl på plats på altanen till klubbhuset inser man att syftet med mötet är samverkan. Inte att elda på känslan av "vi och dom".
- Vi jobbar för att knyta band. Om man pratar med varandra slåss man inte, säger Hans Linke som representerar både Sköldinge IF och socialnämnden den här kvällen.
Men "buset" är förstås inte representerat där på altanen. Och det visar sig att "dom", åtminstone på pappret, inte har ställt till med mer oreda de senaste åren än Sköldingeborna är vana vid. Polisen Anna Briby, chef för det brottsförebyggande arbetet i polisområdet, har tittat på statistiken sedan 2010.
- Det finns inget som sticker ut. Sköldinge är inte mer utsatt än andra orter i samma storlek, säger Briby till de runt 60 Sköldingeborna som har mött upp.
Hon säger att polisen har "råkoll" på de Sköldingebor som är kriminellt belastade. Men så tillägger hon att ingen kan ta ifrån folk känslan av att något inte är som det ska.
I bakgrunden på mötet håller sig Magnus Åkerström, präst i Katrineholmsbygdens församling. Han är föräldraledig och mest på plats som boende i trakten. Men han tänker mycket på hur människor ska kunna mötas.
- Hur kan vi leva i ett samhälle där inte rädsla och misstänksamhet är grunden? funderar han.
Han tror att kyrkan, som möter alla grupper, kan ha en viktig roll i att bygga upp det som har raserats i Sköldinge.
Deltagarna på mötet är intresserade av att starta grannsamverkan efter sommaren, för trygghetens skull. Det pratas också om behovet av en butik på orten. När mötet bryts återgår folk till sin vardag. För den finns ju där, mitt i sorgen och chocken efter dödsolyckan.
Både på mötet och flera dagar senare, i ett bostadsområde i Sköldinge, pratar ortsborna om att privata hyresvärdar inte verkar så nogräknade med vilka som får hyra – bara pengarna kommer in. Socialtjänsten på Katrineholms kommun får också en släng av sleven.
Katrineholms-Kuriren försöker få kontakt med Nermonen Invest AB som äger fastigheter i Sköldinge, men telefonen är stängd för inkommande samtal och ingen svarar på mejl.
En Sköldingebo, vi kan kalla honom Bosse, tar dagens första öl på en bänk och berättar om stor omsättning på grannar där han bor. En gång, säger han, flyttade det in folk som var släkt med varandra i två lägenheter. De levde rövare utöver det vanliga i två veckor. Sedan försvann de lika fort som de kommit.
- Det var rena rallyt på nätterna. Jag har bott i Sköldinge hela mitt avlånga liv. Det har blivit en jävla håla. För tio år sedan var det inte alls så, säger han och tar en klunk ur burken.
"Det var bättre förr" kan vara en sanning med modifikation. Men Bosse skriver under på uttrycket.
- Då visste man varenda käft. Nu känner man nästan ingen. Det känns lite kymigt, säger Bosse.
Känslan av olust bor i honom. Så är det också för Sköldingebon Terese Selin. Hon har levt på orten i hela sitt liv och är i full färd med att uppfostra fem söner med sin man. Och visst håller hon extra koll på barnen nu.
- Man blir låg. Misstänksam mot allt och alla. Det är inte som det var när jag var liten, säger hon medan sönerna hoppar på studsmattan bredvid.
- De som inte bor här uppe vill inte gärna släppa upp sina barn hit.
I Terese Selins område blandas trygga ansikten med nya. Vissa av de nyinflyttade blir en del av gemenskapen. Andra håller sig helst för sig själva.
- Förr kände man igen folk. Nu gör man inte det. Det är den stora skillnaden. Vi ordnade en gårdsfest förra sommaren, försökte lära känna varandra. Det var rätt trevligt. Det kom någon från varje hus i alla fall.
Tanken på att flytta har funnits hos Terese Selin och hennes familj. Men rötterna är starka.
- Jag tycker om skolan och vill att mina barn ska få gå i den. Så vi blir nog kvar. Om det inte blir värre.