De träffades sommaren 1954 på en utedansbana nära Norrköping. Sommaren efter cyklade Carl-Axel Landström hela vägen från Norrköping till Vagnhärad, där Inger Olsson bodde. Han fick sova i tält, hennes föräldrar var stränga och tillät inte de unga att sova i samma hus.
- Det var mycket strängare då, särskilt på landet, minns Inger.
Bröllopet: vigseln hölls i Vagnhärads kyrka. Efteråt var det middag och dans på Vagnhärads turisthotell.
- Vi åt kalvfilé Oscar med två såser. Till efterrätt var det glassbomb med tomtebloss, det var populärt på 1960-talet, berättar Inger Landström.
De dansade till Masens orkester med dragspel och gitarr. Ungefär 70 gäster hade de bjudit.
- På den tiden bjöd man fler vänner till föräldrarna, säger Carl-Axel Landström.
Bruden hade hellång spetsklänning, kort slöja och krona, som hennes mamma Helga knypplat i guldtråd. Både klänningen och kronan använde parets dotter när hon gifte sig.
Efter bröllopet skulle de nygifta åka till sitt första gemensamma hem. I dagarna hade de tagit över arrendet på Ålspånga gård i Bettna, en stor gård med mjölkkor och sju anställda. Då ringde ladugårdsförmannen, en ko hade fått kalvförlamning.
Brudgummen fick kränga en overall över frackskjortan och skynda till ladugården. I bilen satt bruden i bländvit klänning och krona och sov.
Både kon och kalven överlevde och just i dag har Inger och Carl-Axel Landström varit gifta i 50 år.
- Den bröllopsnatten glömmer vi aldrig, säger de och skrattar.
Paret Landström arrenderade först Ålspånga, därefter Rocklunda och Hässle säteri. På Hässle började de med amkor. Varje ko kunde ta hand om sin egen kalv och två till.
Nu, som pensionärer, har de en egen liten gård med 70 tackor och vidunderlig utsikt över sjön Långtarmen. De tre barnen och sju barnbarnen bor i närheten och uterummet är fullt med barnbarnens leksaker.
När barnen blev större arbetade Inger som lärarvikarie och på ett studieförbund, men annars har de alltid arbetat tillsammans med gårdarna och djuren. Det har hållit kärleken vid liv, tror de.
- Det är roligt att jobba ihop, tycker Carl-Axel.
Att låta varandra ha egna intressen och inte vara rädd för att vara osams ibland tror de också har bidragit till att kärleken hållit i fem decennier.
- Vi tillåter varandra att bli riktigt förbaskade ibland, det är inte farligt att bli arga bara man blir vänner igen, säger Inger Landström.