Americana, folk och country kan tyckas för den oinvigde väldigt inrutat och förutsägbart. Det är genrer som hela tiden funnits vid sidan av populärmusiken och endast stundtals tangerat den. Mestadels har de dock funnits där på håll och varit svåra att angripa då man inte vetat i vilken ända man ska börja; vilket årtal, vilken artist, vilken subgenre?
Under detta årtionde har dessa genrer dock fått mer medieljus i och med att artister har fört in något nytt i dem. Se på till exempel First Aid Kit, systerduon som i dag är hela svenska folkets älsklingar, men också kanske världens i dag största Americanaband. Eller Jason Isbell, som under de senaste åren nått stora framgångar även utanför de kretsar hans musik vanligtvis rört sig i.
Veckans skiva: "In the Magic Hour" av amerikanskan Aoife O'Donovan, är ett album i linje med det tidigare nämnda. Ett hopkok av country, folk och americana som det har blåsts nytt liv i. Detta är uppföljaren till den snart tre år gamla debuten "Fossils". Det märks då Aoife låter mer tillbakalutad, både i låtskrivandet och sången. Hon har låtit ett lugn infinna sig. Det är mer atmosfäriskt och hon berättar egentligen inget man inte hört förut, men hon gör det med en nerv som får en att känna sig närvarande i det som musiken talar om.
Låtarna målar upp ett strosande småstadslugn med arrangemang som blandar allt från bluegrassfioler, beatle-esquea barock-pop-melodier och svävande gitarrmattor som hämtade från Justin Vernons alster.
Skivan har sin höjdpunkt i den ändlöst vackra balladen "Donal Òg" där Aoifes morfar postumt medverkar. Detta är en riktigt bra skiva. Den är väldigt jämn. Det finns egentligen inga riktiga dalar men inte heller tillräckligt många toppar för att vara en fempoängare.
Tre bästa spår: "Donal Òg", "Magic Hour", "The King of all Birds"
Leo Bodén
Monarken
Spins
Betyg: 4
2015 blev ett bra år för Eskilstunas partykungar, Åke Andersson, Erik Wiberg och Sebastian Opava. Monarken skrev skivkontrakt med Linc Music/Sony Music Sweden, släppte singlar och musikvideos och gjorde lyckade livespelningar. Inte minst konserten på Eskilstuna Parkfestival gjorde intryck på publik och press.
Här kommer fyra nya låtar på ep, och vi kan väl lugnt konstatera att 2016 inte verkar bli något sämre år.
Rap och EDM (Electronic Dance Music) blandas enligt Monarkens egna framgångsrecept, och hela härligheten kryddas här och där med lite orientaliska/Balkan-takter och -toner, enligt mina öron. Det händer saker hela tiden och energin fullkomligt sprutar ur de roliga låtarna.
För säkerhets skull tar jag till Monarkens eget test för om musiken de gjort är bra eller inte: "När vår musik får håret att resa sig på armarna och man får lust att ställa sig upp och ropa grejer, då är det bra".
Det här är bra. Man vill dansa, vilt och hejdlöst, hoppa och tjoa med i "Gubbsjuk", "Kungen i min apati", "Gäri" och "Nostalgi".
Anne-Lie Andersson
Lucinda Williams
The ghost of highway 20
Betyg: 3
Om Tom Waits hade varit kvinna hade han mycket väl kunnat heta Lucinda Williams. Det är inte bara sångrösterna som förenar dem, ena stunden lidelsefulla med hjärtat i strupen för att i nästa stund låta som om de drack diesel och bredde järnfilspån på smörgåsarna. Båda har också ett brett musikaliskt register där undersköna ballader blandas med ren träskblues.
Det ena förtar dock inte det andra, snarare är de två lägena beroende av varandra, lyfter upp och skapar spännande och nödvändiga kontraster i vad som annars skulle bli till likgiltig monotoni.
Williams nya skiva är en roadtrip längst Interstate 20 och besöker städer och platser som hon har haft någon relation till. Lucinda låter trött, som efter en lång resa, den ärrade rösten sluddrar nästan och musiken skramlar på låg hastighet likt en rostig Cheva med en löst sittande navkapsel. "Dust" doftar av rå metall, i "Bitter memory" gifter sig country och blues i ett litet kapell mitt ute i ödemarken, och covern på Springsteens "Factory" låter nedlagd för länge sedan. Hela tiden surrar gitarrlegendarerna Bill Frisell och Greg Leisz stränginstrument likt bromsar en varm dag runt sångerna och flera gånger går mina tankar till Neil Young. Fjorton låtar gör skivan väl lång men det glömmer jag när Lucinda trycker undan allt elände här i världen, ser det vackra i det förgängligt sköra och råder oss att aldrig stänga dörren till kärleken.
Torbjörn Camnérus
Teddybears
"Rock on"
Betyg: 3
Att försöka pressa in Teddybears i en mall är ett rent kamikaze-uppdrag. Men faktum är att bandets sjunde skiva håller ihop förvånansvärt väl.
Även om musikkategorin "Elektronika/dancehall/pop" säger en hel del är det jamaicansk dancehall som är den röda tråden på "Rock on", men fortfarande med Teddybears karaktäristiska sound intakt.
Det är charmigt, direkt och löjligt välproducerat, och med hjälp av bland andra Beenie Man och Baby Trish hittar man guldkorn som "Shades on" och "What's your problem".
Däremot är "Rock on" inte så omedelbar att albumet känns omistligt. Men det gör mig sugen på att se dem på en festivalscen i sommar.
Bästa låt: "Shades on"
Sara Haldert/TT