– Det var ju bara hockey som gällde till en början för mig. Jag hade väl en hyfsad elitnivå där i SSK innan jag flyttade till Gnesta. Sedan var det golf som gällde, närmade väl mig scratch där – fast de senaste åren har det mer och mer blivit längdskidåkning, förklarar Jocke Olsson, som bor med familjen i lilla Åshammar.
Han gav sig sjutton på att träna så mycket det bara gick efter den svåra ryggoperationen – först mest rehab.
– Jag kör fortfarande mycket sådant med bollar och övningar där jag hänger i taket. Jag har aldrig tränat så här mycket – man önskar ju att man gjorde det när man var yngre också.
Det går åt en hel massa specialträning för att inte ta ett enda diagonaltag i hög fart under 90 kilometer Med de delvis gröna vintrarna så blir det högst vackert belägna längdskidanpassade gymmet vid sjön Klemmingen utanför Gnesta guld värt för Joakim Olsson. Eller i alla fall en möjlig jakt på topp 250 i Vasaloppet. Förra året var han 294:a – och var rätt missnöjd efteråt. Mest med att han hade lite fästvalla under laggen.
Så blir det inte i år.
– Det finns ju ett par tuffa passager längs banan, som backarna upp mot Risberg. Jag tycker även att det är jobbigt när den stora backen just när man är på väg mot Evertsberg dyker upp just efter den klättringen. Men värst är startbacken. Den är så brant, säger Olsson.
Men annars har det varit gynnsamt för hans kropp att bara staka. Du har en betydligt lägre arbetsbelastning pulsmässigt, poängterar Jocke.
Egentligen gillar han den gamla skidåkningen som nu är försvunnen bland eliten i Vasaloppet.
– Ja, jag tycker att det är skitkul att åka med fästvalla, men senaste året har jag stakat i alla lopp. Det har hänt mycket bara senaste året när det gäller att allt flera – även i min kategori av åkare – bara stakar.
När SN:s utsände påstår att någon av de allra bästa VM-åkarna, som Johan Olsson, fortfarande kan mala sönder långloppseliten skakar Jocke på huvudet.
– Nej, den tiden är nog tyvärr förbi; det skulle vara kul men jag tror att det blir omöjligt att stå emot långloppsspecialisterna sista två målen.
Kruxet är att staka så lite det går med armarna.
– Ja, frekvensen är mycket högre än förr och armarna hålls längs kroppen
Faktum är att benen jobbar också – speciellt uppåt.
– Ja, varje stavtag du tar så "sätter du" benen, varje tag håller du emot med benen – så man blir trött i benen lika snabbt som armarna, säger Olsson och stampar entusiastiskt medan han går igenom hur stakningsmaskinen fungerar.
Det dyker upp påfallande många egna lösningar på både träning och vallning i garagebyggnaden där bilen är förpassad till gårdsplanen just nu och där ett vindsloft är ett gym – som nyttjas av skidintresserade nära och kära. Ett litet träningscentrum ute på vischan.
Själva stakningsmaskinen är fastbultad i en vägg. Det ser inte ut som någon rolig träning.
– Jag brukar lyssna på radio och kika ut lite genom det lilla fönstret, ler Olsson om träningen som med andra ord härdar en del mentalt också.
Han vet vad som väntar.
– När man åkte öppet spår som ren motionär kunde man njuta en massa när en röd sol kom upp över myrarna. Nu är det inget sådant myspys. Man försvinner in i en bubbla – av självplågan, ha ha.
Det monotona ljudet från stakningsmaskinen tonar ut. Jocke skiner upp.
– Jag känner mig hyfsat pigg i alla fall! När man går hemma och äter och laddar inför Vasaloppet känner man sig ju som en jävla tunna...