Nordenskiöldloppet mäter 22 mil!
– Men vi kommer att vara förberedda, säger Stefan Kemi utan att tveka.
De var tvungna att toppa senaste utmaningen, Ultravasan i somras. Där springer man Vasaloppsspårets 90 kilometer.
– Där hade jag det ganska tufft medan Yvonne karade det lättare på slutet. Jag fick tider av min son, att hon hela tiden närmade sig, skrattar Stefan.
När makarna Kemi säger "väl förberedda" är det inte direkt vad den vanliga motionären menar med de bägge orden. Det specialanpassade programmet innehåller varierad träning – upp till tio pass i veckan.
Frågan är hur de får tid och kraft till det samtidigt som Nyköpingsparet driver Boda borg i Oxelösund.
– Allt handlar om hur man prioriterar sin tid. Jag gillar bäst att träna på morgonen; bara ta en kopp kaffe och sedan köra styrketräning, springa, åka rullskidor eller mountainbike. Den energin man får efter en sådan perfekt morgon med först träning och sedan frukost räcker och blir över hela dagen.
Det är 100 procent Yvonne som väljer de gemensamma utmaningarna.
– Vi har delat in det så att på Boda borg bestämmer jag. Yvonne bestämmer allt som har med privatlivet att göra, säger Stefan.
Men Stefan gillar nästa utmaning.
– Skidor är jättebra. Då kan vi träna tillsammans. Vi kommer att köra hela 22-milaloppet ihop – och ha mycket nytta av varandra.
Under mellandagarna har det blivit en hel del mil på konstsnöräls i Mora och Grönklitt, men också stavgång uppför Sälfjället och två timmar väl uppe; ett bra exempel på hur de kan tänja på gränserna även vid träning när de är två som peppar varandra.
Bara en gång har de tackat nej till en utmaning. Ett gäng äldre Vasaloppsveteraner som de träffar vid träningsrundorna utanför stugan i Norra Garberg ville ha med dem till ett lopp på Spetsbergen.
– De berättade att man var tvungen att bära gevär för isbjörnsfaran. Där gick gränsen, ler Stefan.
Känns det inte helt vansinnigt att mer än 500 vill köra ett 22-milslopp?
– Jag tycker att det låter JÄTTEKUL – och spännande! Jag ser det som ett riktigt äventyr. Utmaningen blir ju att det är långt, men jag tycker att det är roligt att åka länge, säger Yvonne och utbrister entusiastiskt:
– Jag ser det som: "Jag ska få åka i 24 timmar, jihooo!"
Men när du har kört 21 mil och så har du en brant backe där du ska ta 100 höjdmeter – kommer du känna dig lika upprymd då?
– Då är jag säkert jättetrött men tänker att nu är jag snart i mål, nu är det bara att sätta på en autopilot. Det är ju det som är så spännande med de här allra tuffaste loppen, som Ultravasan senast. Kommer jag att överhuvudtaget att orka springa nio mil och så får man en kick när man känner: "Wow, det går jättebra!"
– Mentalt måste jag backa lite och ställa in mig på att det kommer bli jättejobbigt så att det där känslan under loppet blir till en positiv kick, säger Yvonne.
Faktum är att de inte räds de 22 milen där stora delar avverkas i mörker med pannlampa. De har härdats tillsammans. De vill tänja på sina gränser; några gånger har strapatserna gränsat till det som är hälsosamt.
– Vi hjälper varandra när vi har dippar. När vi gick Fjällrävenklassikern och jag lyckades övertala Yvonne att strunta den andra övernattningen. Med fem kilometer kvar hade jag pressat på för hårt och Yvonne var nästan inte kontaktbar.
– Jag fick leta fram allt vad vi hade kvar av choklad och annan energi i ryggsäcken och sedan bädda ner henne i en sovsäck. Ett alternativ var att hämta hjälp, men vi tog oss i mål. Den där sista backen kommer inte att vara någonting för oss, inte ens om den är sandad.
Men en sak kan de inte styra över: vädret.
– Jag är från Kiruna och har stor erfarenhet av hur det kan vara fruktansvärt fin skare en aprildag där uppe – men det kan också vara för jävligt, ler Stefan Kemi.