– Egentligen borde jag sälja gården och producera mjölk någon annanstans, men min släkt har haft gården sedan början av 1900-talet, säger Hans Andersson, mjölkbonde i Ripsa.
På gården Haga intill Båvens strand föder han upp 70 mjölkkor som han matar med vall som han odlar själv. Men viltskadorna begränsar skördarna.
– Om jag jämför med kollegor som också odlar ekologiskt får de ungefär dubbelt så stor skörd som jag. I princip skulle jag kunna ha dubbelt så många kor om det inte vore för viltskadorna.
På fälten runtomkring gården står de i hundratal och äter av vallen som han odlar för sina kor. För här är det dovhjortarna som är det stora problemet.
– Här i Ripsa har problemet med dovhjort funnits länge. Och det har inte minskat, snarare ökat.
Visst ställer vildsvinen till problem och orsakar stora skador, men i trakterna i sydöstra delen av länet är hjortarna värre. Även kronhjort ställer till problem på sina håll.
– Jag bedömer att vildsvinen fortfarande gör stora skador, men här utanför Nyköping är skadorna från dovhjort och kronhjort större, säger Margareta Malmquist, ordförande i LRF Sörmland.
– De totala förlusterna av viltskadorna i Sörmland är enorma. Vissa lantbrukare slutar att odla en del grödor och en del slutar att odla helt.
Margareta Malmquist har själv slutat odla spannmål eftersom dovhjortarna äter upp den.
– Vi är spannmålsodlare, men det blir ingen lönsamhet. Nu har vi bara vall.
Lite längre norrut, mot Trosa till, är kronhjortarna det stora problemet. Och Arne Karlsson i Västerljung har tröttnat.
– På 1970-talet var det älgarna som åt upp havren. Då slutade vi odla det och gick över till vall. Sedan kom vildsvinen och förstörde vallen och då gav vi upp mjölkproduktionen och hade skogen kvar. Då kom kronhjortarna och gav sig på granarna och det var droppen som fick bägaren att rinna över. Alla vill titta på art för art, men det är det totala vilttrycket man måste se.
Det stora antalet hjortar beror på de stora gårdarna som bedriver säljjakter och utfordrar hjortarna vintertid.
– Det ger ju pengar det med, säger Hans Andersson på gården i Ripsa.
– Det som är tråkigt är att de lever på min bekostnad. De utfordrar dem på vintern och jag på sommaren.