Den vita silversvansen glänser i höstsolen. Taglet glittrar nästan onaturligt blankt, men är helt naturligt. För att visa, sveper Wilja till med svansen och blir på köpet av med en envis fluga.
För sex år sedan möttes fullblodsstoet, av arabisk börd, och Nyköpingstjejen. Då var Wilja en vild och rädd häst som knappt lät någon sitta upp på henne. Även Alexandra hade problem. Inte gjorde den onda ryggen det lättare heller.
Sedan hon var liten har Alexandra nämligen haft värk i ryggen. Vardagen är numera fylld med värktabletter.
– Mamma trodde mig inte när jag sa att jag hade ont. Hon trodde nog att jag kopierade hennes ryggskott. En nioåring ska ju inte ha ont i ryggen.
Men så var ändå fallet. Vad som egentligen är fel vet inte läkarna ännu trots en hel del undersökningar, men risken finns att det är en allvarlig ryggsjukdom som inte går att bota.
Och värken har de senaste tre åren tilltagit och spridit sig. Domningarna och stickningarna kryper längre ned i benen och ut i armarna.
– De (läkarna) hade velat att jag opererade mig redan förra året, säger Alexandra. Men jag vill inte göra något ännu. Det finns inga garantier att det ska lyckas och jag kommer inte att kunna rida på mycket länge efteråt.
Men varför fortsätta rida om läkarna säger nej?
– Jag tror, och det säger mamma också, att jag skulle ha varit betydligt sämre om jag inte kunnat rida. Sjukgymnastik har inte fungerat, läkarna sa att det gått för långt, och inte heller simning. När jag är med Wilja får jag i varje fall styrka.
Alexandra ser egentligen ut som vilken tonåring som helst. Med avslutade studier – hästskötare så klart – och fästman har hon hela livet framför sig. Det är bara i hennes rörelser man ser att något är fel.
Alexandra rör sig stelt och när hon ska visa upp en stretchningsövning med Wilja så böjer hon sig mycket försiktigt framåt. Som om hon åtminstone hade 50 år fler på nacken.
Trickövningarna är inte enbart för show – något som Alexandra och Wilja annars åker runt och gör – utan även ett sätt för dem att komma varandra närmare. Samtidigt hjälper övningarna Alexandra så att hon kan fortsätta rida.
– Numera har jag svårt att lyfta benet när jag ska sitta upp, säger hon och visar hur långt hon kan böja det.
– Men då lärde jag henne att lägga sig ned och så hoppar jag upp. Hon kollar på mig och när jag säger att det är lugnt så reser hon sig. Det är perfekt.
Att hitta möjligheter i det svarta är något som hon fått vänja sig vid.
På grund av sin sjukdom har Alexandra fått skippa det här med träns och sadel också. Sadeln för att den var alldeles för tung att lyfta upp på hästryggen och tränset delvis för att hon inte har mycket grepp kvar i händerna, men även för att få Wilja lugnare.
– Jag såg en man som red med halsring i USA och jag tänkte "wow, det ser kul ut. Det måste jag prova".
Och på den vägen är det.
Alexandra rider barbacka och styr stoet med enkla tryckningar med halsringen.
– Jag försöker sitta så still som möjligt och slappna av. Jag kan inte rida så länge, bara runt 20 minuter, men då blir det intensivt. Jag skulle vilja mycket mer, men det är mycket som håller mig tillbaka.
Men ibland lyssnar hon inte på sig själv.
– Jag skulle hjälpa en kompis att hämta en häst en gång och red i ett par timmar. När jag kom tillbaka visste jag inte hur jag skulle kunna sitta av. Jag ringde till min mamma, men hon var ju här och jag i Rättvik. Som tur var så kom det ut en person från stallet som kunde hjälpa mig av då. Jag hade så ont att jag grät.
Med halsiring och en ryttare som rider barbacka har Wilja också förändrats. Borta är det vilda i henne, eller i varje fall nästan.
– Det är tränare som försökt sitta upp på henne nu också och då ser man direkt att hon går från en avslappnad hållning till att göra sig redo att göra kanonkulan. Men med mig är hon annorlunda. Hon känner på sig när jag måste stödja mig på henne. Och om jag råkat åka av någon gång så är det aldrig hennes fel. Det är alltid jag som glidit av. Då står hon blixtstilla på en gång, vänder sig om och ser så där frågande ut "mår du bra?". Hon är mån om mig.
Alexandra vet att en operation närmar sig, men hon vill först starta upp sin firma. Redan nu åker hon runt och hjälper människor med problemhästar.
Vad skulle vara den första grejen du gjorde om operationen blir lyckad?
– Skaffa fler hästar. Problemhästar alltså. Och kanske starta en ridskola för folk som har sådana hästar. Jag vill hjälpa fler.
Alexandra Furman kallas inte hästviskar-flickan för inte.