Det är antagligen lugnet före stormen, under den tidiga eftermiddagen är det verkligen en familjär stämning på festivalområdet. Så mycket folk har inte vällt in än, men enligt Mikael Wulcan och Anders Johansson är det kännetecknande för rockfestivaler.
– Jag har varit här varje år sedan 2007 och aldrig upplevt något negativt, det har varit kanon varje år. Det har väl varit lite smågruff någon gång, men aldrig några stora problem, säger Mikael Wulcan.
– Det är en skön stämning här med väldigt trevligt folk. Och sedan är det här en jäkligt billig festival, säger Anders Johansson.
Det finns ett gäng katrineholmare med bland de funktionärer som ideellt drar runt festivalen. Andreas Johansson har tagit rollen som chaufför och skjutsar artister, men vägrar avslöja vilka.
– Även om vi är ideella försöker vi sköta det här professionellt. Men jag gör det här för att jag tycker att det är väldigt roligt. Jag åkte till den här festivalen redan innan jag blev funktionär, berättar han.
– Man får träffa mycket folk och en inblick i hur de artister jag lyssnar på har det, även om det inte byts så många ord, fortsätter han.
Han ser, precis som de flesta Kuriren pratar med, allra mest fram emot fredagens stora band. Världsberömda Megadeth som bildades redan 1983.
– Jag är här för musiken och mest av allt Megadeth. Jag gillar verkligen deras musik, säger Rasmus Eriksson.
Katrineholmaren Jens Wistbacka är inne på samma spår. Han är här för bra musik – och för honom är det synonymt med Megadeth.
– Deras musik tar tag i en ordentligt, säger han.
Supralunar är ett av de första banden som går upp på scenen i solskenet. De är ett skickligt band men lockar inte mer än ett 80-tal åskådare. Men redan nästa artist, Close quarters, samlar en publik på flera hundra.
På vägen tillbaka har Jens Wistbacka och resten av Katrineholmsgänget satt sig tillrätta i sina medhavda stolar.
– Det här var det första bandet som drog publik som började röja framme vid scenen. Nu kommer det bara att öka hela tiden och kulminera i en fantastisk fest, säger han.