– Vi är en stor familj, jag har fem syskon och vi hade fosterbarn när jag var liten så vi var alltid ett stort gäng.
– När vi åt middag fick man se alla och då kunde vi vara tio-tolv stycken.
Hur var det?
– Jag var van vid att det kom människor med olika förutsättningar och olika bakgrunder, det har nog präglat mig ganska mycket. Nu när jag är lite äldre känner jag att jag har haft mycket nytta av det.
På vilket sätt?
– Jag försöker hela tiden se människan bakom och jag har ett intresse av att höra vilka de är och vad de har för tankar.
Jonas arbetar med förenings-utveckling och ledarutbildning på Sisu idrottsutbildarna som är ett studieförbund.
De jobbar med alla idrotter som är anslutna till riksidrottsförbundet och Jonas ansvar för Katrineholm, Flen och Vingåker.
– Jag träffar föreningarna och tillsammans tittar vi på vilket utbildningsbehov de har och sedan försöker jag tillfredsställa det behovet.
Det handlar om att vara ett stöd för föreningarna.
– Vi hjälper dem med ledarrekrytering, få ekonomin att gå ihop och utveckla verksamheten,
När Jonas var 5–6 år började han idrotta och han provade på det mesta. Det var tennis, fotboll, friidrott och ishockey.
– Jag var väldigt aktiv och var ute mycket och gjorde saker. Jag hade fördelen att ha en stor familj och många att leka med.
När Jonas var 16 år valde han att satsa på fotbollen. Han flyttade till Norrköping och började på fotbollsgymnasiet där. Han började träna och spela i IFK Norrköpings ungdomar.
När Jonas var 17 år drabbades han av en korsbandsskada och fortsatte att spela men mer för att det var skoj.
Vid 24 års ålder började han att plugga på Bosöns idrottsfolkhögskola och där fick han lära sig en hel del om träningslära, ledarskap och om att sätta upp mål.
– Då bestämde jag mig för att inom tre år spela på så hög nivå som jag kan och då började jag träna mer strukturerat.
Men då var olyckan framme igen.
– Efter ett halvår pajade jag andra korsbandet, men jag tänkte att det kan ju vara bra för då får jag ju träna upp mig i lugn och ro.
Efter avslutad utbildning på Bosön gick flyttlasset till Norrköping igen och det blev spel i Sylvia, som då spelade i tvåan. Han spelade i klubben i tre säsonger och fick vara med om en resa uppåt i seriesystemet.
– Jag var med och vann tvåan med dem, sedan vann vi även ettan och efter det gick vi upp i superettan där jag spelade en säsong.
Jonas hade nått sitt mål, att spela på så hög nivå som möjligt och dessutom komma tillbaka från sina knäskador.
– Jag var 27 år och började känna att det kanske inte blir så mycket högre nivå, säger han.
Under de här åren lade han mycket tid på träning.
– I och med de knäskador jag hade haft var jag tvungen att träna nästan dubbelt så mycket för att hålla kroppen i trim.
Han avslutade sedan fotbollskarriären i Katrineholm. Först två säsonger i Värmbols FC i tvåan och efter det spelade han i KSK där han också var assisterande tränare. Jonas är fortfarande kvar i klubben och numera är han ungdomsansvarig.
Vad är viktigt i den rollen?
– Det viktiga är att motivera dem som lägger mycket av sin ideella tid i klubben. De lägger mycket tid på sina egna och andras barn ska ha något vettigt att göra. Det är lätt att ställa krav på ledarna från andra föräldrar om hur saker och ting ska fungera, därför blir lite av min roll att skydda ledarna och se till att de orkar.
Jonas har West Ham United som favoritlag i Premier League. Han är luttrad när det gäller uteblivna framgångar, men i år har laget fått en kanon-start. I skrivande stund ligger West Ham på en fjärde plats i tabellen.
– Så brukar det inte vara, säger han med ett leende.
Vad var det som fick dig att heja på West Ham?
– Min äldsta bror höll på dem så då blev det så, han är tolv år äldre och har alltid varit lite av min idol,