Det är inte ofta som en rätt härdad reporter sitter vid skrivbordet och fulgråter. Men det räcker med en titt i "Du. Dikter för nyfödingar" för att tårarna ska börja rinna. Utan stora åthävor har Stina Wirsén skapat en underbar diktbok riktad till nyfödingen men med ord och bilder som går rakt in i hjärtat hos den som har välkomnat ett barn.
Alldeles i början av föräldraskapet händer det att sömnbrist och visst kaos får sällskap av känslan att en är ensam i världen om att ha fött barn. En känner sig rent av upphöjd, unik, tillsammans med barnet.
I takt med att åren går och barnen växer är det lätt att miraklet som varje barns födelse är hamnar i skymundan. Tvättberg, läxläsning, tjat och tidsbrist kommer emellan.
"Du. Dikter för nyfödingar" leder den vilsekomna föräldern tillbaka. Du minns den första, berusande känslan av att snusa i en len nacke och blicka in i ögon som ser allt och inget.
Stina Wirsén, prisbelönt och hyllad för fantastiska barnböcker, har alltid ritat och berättat. Hon var länge illustratör på Dagens Nyheter där hon vandrade mellan politik, mode och porträtt och många känner igen hennes stil. Faktum är att det kan räcka med ett enkelt tuschdrag för att en ska tänka att Stina Wirsén har varit i farten.
För fem år sedan hamnade hon i en hatstorm när en av hennes små brokiga figurer, Lilla Hjärtat, plötsligt sågs som en rasistisk figur. Stina Wirsén, som hade skapat Lilla Hjärtat långt tidigare, hade haft rakt motsatta avsikter med karaktären. Det blev ett drev som sällan skådats i barnboksvärlden, och i en intervju i tidningen Vi har Stina Wirsén beskrivit det som om hon blev uppäten och sedan utspottad. För Wirsén, som är djupt engagerad för mänskliga rättigheter, blev anklagelsen om rasism en hård smäll. Men hennes arbetslust återkom, och det med besked.
"Du. Dikter för nyfödingar" är idel igenkänning, idel skönhet in i minsta bokstav och penseldrag. De runda formerna på mamma och bebis, himlens stjärnor under vaknätter, det varmt röda i kroppskontakten; allt finns där.
Det är känslosamt ända till slutet, då barnet har blivit stort och tappat plånboken på Hultsfredsfestivalen men alltid, alltid kommer att vara ens bebis. Det är då som det brister ordentligt för en numera tonårsförälder.
Varje sida i "Du. Dikter för nyfödingar" kan tas loss och ramas in. Det är en lockande tanke, men det känns nästan som ett helgerån att ta isär en så rakt igenom fantastisk bok.