Han minns fotografen Jean Hermanssons besök på SKF.
‒Vi pratade en del och så fick jag en signerad bok av honom. Den hette "Dom svarta" säger Willner Berlin och visar boken.
Samtalet handlade främst om hur de som arbetade i gjuteriet upplevde situationen där.
‒Miljön var inte den bästa. Man såg att det rörde sig folk 20-25 meter bort men vem det var såg man inte, berättar han.
Willner Berlin började arbeta på SKF direkt efter 7-årig folkskola. Den första tiden var han för ung för att stå vid en maskin så då delade han ut internpost och arbetade på ritkontoret.
‒Efter ett år sökte jag till gjutarskolan.
Willner Berlin arbetade heltid och några kvällar i veckan läste han teori. Utbildningen tog tre år. Först arbetade han i kärnmakeriet.
‒De frågade om jag ville ha timpenning eller ackord när jag skulle öva på att göra de där sandkakorna. Jag tog ackord direkt.
Arbetet i gjuteriet var stundtals tungt.
‒Ibland bar man tre ton järn på raken, då kände man sig som en babian med långa armar, minns Willner Berlin.
Så småningom blev han huvudskyddsombud på företaget. Han jobbade med miljöfrågorna på heltid innan han blev ordförande för verkstadsklubben.
Willner Berlin tror att han känner igen ytterligare några arbetskramrater bland bilderna som publicerades i veckan. Han nämner "Kocken" och "Spiskroken".
‒Alla hade öknamn på den tiden. När jag till exempel hade samtal med anställda fick jag alltid avsluta med att fråga vad de hade för anställningsnummer. För att kunna ta reda på vad de egentligen hette.