De två, och en bror, är de som är kvar av sju syskon. Anna-Lisa föddes som nummer fyra i skaran och Inger var yngst. Sedan fick de inga fler syskon.
- Vi förlorade vår mor när jag var två och ett halvt år, berättar Inger Hjelm.
- Och jag är sex år äldre, fyller hennes syster i.
För henne fick det betydelsen att hon fick sköta om de yngre syskonen.
- Anna-Lisa tog hand om mig då, och därför tar jag hand om henne nu, säger Inger Hjelm med ett varmt leende.
Katrineholms-Kuriren träffar dem för intervju i Pensionärernas hus i Katrineholm efter en övning med PRO-kören. Sången ljuder vackert ner i trappan, och efteråt rör sig systrarna kvickt till rummet intill. Att novemberkaktusen står i knopp noteras i förbifarten. De blir sist kvar i huset så de tar ansvar för att det blir släckt och låst och säger hej då till kamraterna. Skulle Anna-Lisa inte höra så kan hon fråga Inger hur det ligger till.
1923 dog deras mor i barnsäng, och det lilla syskonet överlevde inte heller.
- Då fick vi fyra som var yngst vara på barnhem, i Nävertorp, berättar Inger.
- Det minns man inte med någon glädje, säger Anna-Lisa med skärpa.
- Då fick jag vandra från Nävertorp till Östra skolan. Jag skyndade mig tillbaka efter skolan för jag var så rädd att någon skulle göra mina småsyskon illa, berättar hon.
Barnens mor dog i maj och barnhemsvistelsen varade den sommaren.
- Pappa skaffade en hushållerska som tog hand om oss. 1928 gifte han om sig, med Gunborg Boman. Hon var telefonist. Hon var så snäll så, slår Anna-Lisa fast.
Hennes lillasyster håller med, men tillägger att hon hade ju inga egna barn, så hon förstod sig kanske inte på allt.
- Eftersom hon var telefonist och arbetade så fick jag lov att vara hemma och vara ensamjungfru, säger Anna-Lisa.
Det betyder att hon lagade mat, städade och diskade, och hjälpte de yngre syskonen.
- Jag blev ju van vid det där. Jag var glad att vara hemma.
Anna-Lisa tog så småningom plats som hushållerska hos en bonde i Forssjö. Efter två år gifte de sig.
- Han var 18 år äldre. Det gick så bra! Vi harmonierade med varandra.
På frågan om det kunde ha att göra med att hon på grund av sin uppväxt var mogen för sin ålder svarar Anna-Lisa:
- Ja, det tror jag.
Det gäller nog för alla syskonen tror systrarna. Alla tre systrarna, även Margit som var äldst, gifte sig med äldre män.
- Far startade ett tryckeri. Där fick jag jobba efter skolan. Först hade vi en faktor och lärlingar. Sista året var jag ensam och gjorde allt, sättning och tryckning och efterarbete, säger Inger.
Anna-Lisa och Inger har samma intresse: sång. Det har gett dem stor glädje hela livet.
- Sång och körsång har varit vår linje i familjen. Vi hade en kvartett: far var bas, vår bror Lasse tenor, Anna-Lisa sopran och jag alt, berättar Inger.
De minns inte mycket av sin mor men vet att hon var sopran.
- Vi hade fotografier och far pratade mycket om henne. De var med i Betlehemskyrkan i Stockholm, var kyrkosångare där.
- Våra äldre syskon pratade om att vår mor var mycket för att vara med oss barn.
Det finns mycket omtanke i systrarnas berättelser. En jungfru som familjen hade skrev verser om varje barn.
- Alla skulle krama mig för att jag var yngst. Jag fick väldigt mycket kärlek. Jag tror det gjorde intryck på mig så att jag vill ge, säger Inger.
Var hon bortskämd?
- Tyckte du att jag var bortskämd? frågar Inger sin syster.
- Nää!, säger hon.
Familjen hade inte gott om pengar så det var inte fråga om att få saker. I skolan fick de låna skidor när det skulle åkas, tunga, stora militärskidor. Inger minns när de slapp dem.
- Vi fick våra egna skidor, lätta björkskidor, av vår äldsta syster Margit. Då var jag tolv år.
Syskonkärleken har funnits i alla år.
- När vi fyllde 30 år började vi samlas hos den som fyller år, säger Inger.
- Det gör vi än. Vi har så fin sammanhållning, säger Anna-Lisa, som alltså närmar sig 100 år.
- Så när jag fyllde 90 var alla syskon representerade av syskonbarn, lägger Inger till.
De två systrarna träffas så gott som varje dag. De sjunger både i PRO-kören och i Svenska kyrkans Veterankör där det är stämsång. På söndagarna går de ut och äter tillsammans.
- Då slipper man laga själv, konstaterar Anna-Lisa.
Hon är kärlek och disciplin i ett, inte minst självdisciplin förstår man. På frågan om hur de har uppfostrat sina barn säger hon:
- Man fick lära sig att lyda, så det har jag överfört på våra barn. Det gick så bra så.
- Det blir ju så, som man själv har blivit uppfostrad, så försöker man göra likadant, säger hennes 91-åriga lillasyster.
Fotnot: Systrarnas ursprungsfamilj: Mor och far. Barnen Margit född 1908, Martin 1909, Pelle 1911, Anna-Lisa född 1914 i Stockholm, Karl-David 1916, Lasse 1918, Inger född 1920 i Katrineholm