Skorpan i "Bröderna Lejonhjärta", som citatet kommer ifrån, är en lort lika lite som sin bror. Mariefredsbon och konstnären Jesper Waldersten är inte heller någon liten lort.
Nu är det förstås inte förenat med fara att skapa nya illustrationer till Astrid Lindgrens klassiska saga i nyutgåva. Men nog krävs det mod att göra något nytt i stället för ett bildspråk som för de flesta känns hemtamt och tryggt. Vi är många som växte upp med Ilon Wiklands bilder av brödraparets dramatiska hädanfärd till och liv i Nangijala. Visst finns där en svärta, men den ryms i sagan utan att skrämma.
Astrid Lindgrens berättelse, som gavs ut första gången 1973, är en tröstebok lika mycket som ett äventyr. Sorgen och döden, och vad som kan komma efter den, är tillsammans med syskonkärleken ett bärande tema mitt i dramatiken. Offren är många i frihetskampen mot den onde Tengil och den grymma draken Katla och bröderna Lejonhjärta tvingas bli vittnen till mycket död och lidande.
Ilon Wiklands illustrationer är helt nära förknippade med berättelsen. Det är svårt att tänka om till en ny form av bildberättande – inte minst för mig som är uppväxt på Lejonhjärtas gata i Astrids hemstad, ett stenkast från nöjesparken där skådespelare klädda till Tengilriddare nu patrullerar bland nästan en halv miljon besökare varje sommar.
Men det finns ett värde i att våga tänka om. Annars är man väl bara en liten lort?
Först och främst finns ingen mening med att göra jämförelser mellan det gamla och det nya. Jesper Walderstens bilder kräver något annat. "Jag ville öppna dörren till betraktarens inre värld, inte måla den på hornhinnan", skriver han i nyutgåvan. Det är vackert formulerat.
Det gäller att denna inre värld har lite plats för mörker. Annars kan bokens illustrationer bli svåra att ta till sig. För det är svart. Och det är otäckt. Och jag tänker att bilderna bottnar i vår dystra tid och att de kommer att skrämma små barn.
Men samtidigt är bilderna fantastiska. Bokens omslag, som ju egentligen visar dess slut, är en gripande bild av mod. Jesper Walderstens Tengil är ansiktslös ondska, den allra värsta. Miljöerna är taggiga och vassa, Katla är ett verkligt urtidsdjur.
De tappra bröderna Lejonhjärta mer känns än syns i nyutgåvan. Så för den som så önskar kan Ilon Wiklands brödrapar få dröja sig kvar som en mjukare kontrast till det vassa och mörka som man med både nyfikenhet och bävan låter sig sugas in i.