Men nej, det är frivilligt och jag trodde att det skulle vara skönt. Det är ju ändå juli tänker jag, en logik som inte riktigt når hela vägen fram eftersom månaden inte speglar en sommars vanliga temperaturer särskilt bra i år.
Några månader tidigare kastar jag mig helt vågat i en annan sjö. Det varma majvädret gör mig orädd för den spegelblanka sjön och den här gången går det lite snabbare. Tanken på att det kan vara kallt har inte direkt slagit mig.
Men oj vad det slår mig när kroppen når vattenytan. Efter vad som känns som en mindre hjärtattack av chocken från den kalla sjön, simmar jag till bryggan samtidigt som jag försöker återfå en någorlunda stabil andning. På kuppen skrämmer jag en och annan modig badare som, tills mitt nummer, tänkt ta sig ett dopp.
Trots detta fruktansvärda första dopp, återhämtar jag mig på bryggan bara några minuter innan jag återigen kastar mig i sjön. Borde jag inte ha lärt mig första gången? Jo såklart, men på något sätt får jag för mig att andra gången kanske är bättre.
Det visar sig tyvärr inte stämma.
Spottande och flåsande tar jag mig än en gång upp för stegen till bryggan. Den här gången är jag klok nog att dra mig tillbaka uppåt land.
Men i juli har jag nästan lyckats glömma (förtränga?) detta första vågade bad i maj och tänker: visst bör det vara varmt nu under sommaren?
Men jag lovar att temperaturen inte överstiger 17 grader och min kropp blir, om än inte lika nedkyld som i maj, ändå kall och frusen. Jag tvingar mig själv att ta några simtag innan jag ger upp.
När jag stiger upp ur sjön är det kallt och eländigt, men när jag sätter mig på min filt med en handduk om mig mår jag ändå förvånansvärt bra.
Jag känner mig aldrig så ren som när jag har badat i en sjö, det är helt klart något speciellt med att bada i det där söta vattnet. Båvenbrus som det kallas i min familj.
Och jag står fast vid att jag älskar att bada – det är bara kylan jag inte gillar.