Det kanske låter snusförnuftigt och lite trist så här i VM-ruset. Men alla drömmer väl om att någon gång få bli beundrad och att vara en uppburen hjälte?
Fast innerst inne vet vi nog att de flesta av oss inte kommer att bli någon Lustig eller Toivonen. Eller Zlatan.
Själv är jag måttligt intresserad av sport, men utomhus rör jag gärna på mig. Jag springer ofta i skogen och cyklar gärna långt. Och långfärdsskridskor på vintrarna - det är sann poesi!
Som liten provade jag på många olika sporter, allt från judo till friidrott. Jag blev snabbt rastlös och tröttnade fort. Men på simningen stannade jag länge. Fast när de ville att jag skulle tävla och dessutom träna på morgnarna innan skolan så slutade jag. Utslagning och elitsatsningar har sitt pris och många barn slutar idrotta på grund av pressen.
Min nu 12-åriga dotter blev till min stora överraskning tidigt en inbiten innebandytjej. Hon hittade in själv. Det var uppenbarligen något som lockade.
Jag var förbryllad i början. Jag kan förstå att det är en kick att spela match, men vad var det hon gillade med träningarna egentligen?
– Jag vet inte, det är kul bara, svarar hon när jag frågat ibland.
Tränarna är vanliga pappor som är intresserade och engagerade. Men de är väldigt uppfordrande, raka, tydliga och kräver att tjejerna ska ta i hårt och göra sitt allra bästa. Jag märkte ibland hur jag kröp ihop när jag hörde dem hojta. Min egen prestationsångest kom krypande. Så insåg jag plötsligt att all denna pepp och bekräftelse är livsviktig. Tränarna ser allt och släpper inte tjejerna en sekund under träningspass och matcher: "Bra där", "Bättre kan du", "Försök igen", "Nästa gång sätter du den".
Och lagsport är sannerligen en övning i samarbete. Mycket ska övas upp: teknik, regler, koncentration, överblick och improvisationsförmåga. Och mod. Det kostar blåmärken, besvikelser och ömma muskler. Och insikten om de egna begränsningarna kan vara riktigt tuffa.
Kanske är dessa ändlösa träningstimmar i alla idrottshallar runtom i landet just detta, en träning inför livet? Tänk på alla utmaningar vi alla måste klara av, varken vi vill eller inte. För sporten - liksom livet - är ju synnerligen generös med utmaningar.
Min dotter sitter klistrad framför fotbolls-VM. Under 90 minuter (och lite förlängning) upplever hon en kamp på liv och död. Pulsen stiger och spänningen är olidlig. De stora känslorna får svepa fram, sorgen över förluster. Lyckan över segern.
Själv simmar jag faktiskt fortfarande, trots allt. Disciplinen, att nöta och inte ge upp, är det jag bär med mig från ungdomens simträning. Crawltekniken jag slet så hårt med att lära mig har jag ju nytta av resten av livet.