När jag efter ett decennium som storstadsbo flyttade från Stockholm 2001 var jag en världsvan innerstadsböna som hittade överallt. Numera är jag en tvättäkta lantis igen, en sådan som står på fel sida av rulltrappan.
När vi tidig morgon klev av tåget började den inre kompassnålen snurra. I ett övermodigt ögonblick åtog jag mig att guida oss rätt. Det gick sådär. Under en kilometers vilseväg med svetten lackande längs ryggraden svischade strömlinjeformade modemagasinsmänniskor förbi oss i autobahn-hastighet. Dessutom hamnade våra Julitanäsor i chocktillstånd av den medeltida mustiga stadsodören.
Att förflytta sig i en storstad är lite som att segla. Det gäller att hitta vindriktningen innan man sätter segel. Att vara beväpnad med älglånga raska kliv visade sig vara rätt taktik för att navigera i människohavet. Om det ser ut att göra ont att krocka med en väjer folk och med Carina hack i häl plöjde jag en egen fåra genom Drottninggatans myllermylla.
Även om jag fortfarande älskar min gamla hemstad slog hjärtat en lyckovolt när vi åter nådde hembygdens vidsträckta fält. Vad finns mer att önska när man är omgiven av stillhet och grönska? Vi trivs helt enkelt bäst i öppna landskap...