Det var min tredje dag på Katrineholms-Kuriren och jag stod med bilnyckeln i ena handen som ett levande frågetecken på en gata som jag aldrig tidigare hade sett.
Född i Stockholm, känner jag väl till min stads alla gator och hörn. Det händer ofta att människor som turistar där med en fullt utvecklad karta framför näsan frågar mig om vägen, som om jag utstrålade någon slags hemmastadd Stockholmsvibb.
Till stor del stämmer det nog. Jag vet vart du kan få den bästa cappuccinon, eller vilken gata som fortfarande har en cd-affär. Den sista biten i navigeringspusslet lade jag en dag i tonåren när jag plötsligt förstod hur staden var uppbyggd. Vi hade precis haft ett geografiprov i skolan om rutnätsmönstret som låg till grund för stadsplaneringen. Jag insåg hur Odenplan låg i förbund med S:t Eriksplan, som mynnade ut i Fridhemsplan och hur man därifrån kunde promenera förbi det glittrande vattnet längs med Stadshuset för att komma till centralstationen.
Tro mig när jag nu säger att jag någonstans möjligen hade drabbats av ett uns av övermod. Det faktum att jag skulle tillbringa sommaren i Katrineholm och ge mig ut på uppdrag med anteckningsblocket i högsta hugg, skulle vara lätt som en sommarbris!
Men redan första veckan på mitt nya jobb visade det sig hur fel jag hade. Pinsamt fel var det faktiskt. När jag tog redaktionens bil till Vingåker gick allt som planerat - jag skrev ut kartor från nätet, följde skyltningen, inga problem!
Det var när jag skulle hitta tillbaka till det subtilt placerade garaget i Katrineholm, som allting gick snett. Efter att ha kört runt i cirklar ett tag parkerade jag bilen på en enkelriktad gata och traskade tillbaka mot redaktionen… som jag inte hittade till vid första ansatsen.
Röd om kinderna av någon slags ny på jobbet-genans (ungefär lika uppenbart som en praktikant som har en praktikantskylt på tröjan) bad jag en reporterkollega om hjälp. Lugnt och metodiskt visade han mig vägen, genvägen och till punkt och pricka vart bilen skulle stå.
Läxan är lika enkel som den är uppenbar: stäva efter att vara ödmjuk. Och visst verkar det vara så, att i huvudstaden behövs det ingen GPS. Men lik förbaskat behövs det i Katrineholm.
KATARINA LIBERT