Som en vandrande Stockholmsklyscha kom jag till min stuga i Vingåker en månad senare. I sökandet efter bekanta ljud misstog jag bina i den blommande linden för motorvägssus och syrsorna för tinnitus.
En kväll dukade jag ut min dator för att få skriva med vyn över ängen och sjön som bakgrund. Jag var alldeles ensam och upplevelsen av frihet, just där och just då, var i alla fall min egen.
På ängen började hästarna då galoppera likt en flock vildhästar och med ens förvandlades min personliga idyll till en sönderspelad scen från någon amerikansk film.
Jag skulle gärna skylla klichén på hästarna, men jag tror att de var helt obrydda inför den scen jag hade riggat.
Jag köpte tidningen Livet på landet för att få bekräftat för mig själv att jag i alla fall inte är som dess läsare.
En gröna vågen 2.0 deluxe som säljer den ombildade hyresrätten för att köpa en kvarn, ett nerlagt stationshus eller en kyrka. Som topprenoverar fram en påhittad lantlook och käkar närproducerad ekologisk dyrmat i stället för linser och gröt. Klär sig i vintage i stället för second hand och är noggrann med att återvinna sin överkonsumtion.
Jag är faktiskt inte som de. Jag har inte råd.
Vad den rosaskimrande tidningen inte berättar för sina läsare är vad man gör på landet om varken feng shuin eller trädgårdsterapin hjälper. Om man får psykbryt ändå.
Det står liksom inte att psykmottagningarna har centraliserats till någon stad massor av mil bort. Inte heller att landsortens buss- och tågtrafik skurits ner till den grad att du måste se till att vara klar i huvudet så att du kan köra dit själv.
Och köra får du göra mycket på landet. Inte bara till jobbet arbetsförmedlingen erbjöd dig 20 mil bort. Barnen behöver ju också vänner, och sedan byskolan stängde har klasskompisarnas spridningsradie ökat drastiskt.
Men allt detta är oviktigt så länge man lever sin dröm. Det svåra är att veta att man lever sin egen dröm och inte bara någon man fångat upp i en blaska eller film någonstans.